Sveriges och omvärldens historia. - Sven Wimnells hemsida

som gjorde redskapen måste ha kommit ihåg de olika stegen i tillverkningsprocessen
och inte minst var han kunde hitta de olika materialen.
Det visar att det fanns en viss planering i verktygstillverkningen .
Homo erectus hade en större och mer komplicerad hjärna än Homo
habilis, 900-1100 cm3, drygt två tredjedelar av vår hjärna. Dess mest
framstående drag är framskjutande pannben och käkar. Studier av
skallen antyder att de delar av hjärnan som har med språket att göra
var utvecklade. Eftersom lämningarna visar att de var framgångsrika
jägare och verktygsmakare finns skäl att anta att de hade en social
organisation byggd på samarbete. De jagade förrnodligen i välorganiserade
grupper som återvände till boplatsen för att dela bytet med
resten av gruppen. Djurben som har hittats på boplatserna visar att
djuren har styckats. Benen visar också att de jagade flera olika sorters
djur.
Hittills har man trott att arten Homo erectus var kort och kraftig. Ett
nytt fynd antyder att de var ungefär lika långa som vi. Kemoya Kimeu
hittade år 1984 ett Homo erectus-skelett i närheten av sjön Turkana i
Kenya under en expedition ledd av Richard Leakey. Det är det mest
fullständiga skelettet av en Homo erectus som hittills har upptäckts.
Det tillhörde en 12 år gammal pojke som var 170 cm lång och som
skulle ha blivit minst 180 cm som fullvuxen. Hans storväxthet och
friska ben och tänder antyder att han åt en både riklig och mångsidig
föda.
Först när våra förfäder blivit så skickliga jägare att de regelbundet
kunde äta kött, vågade de ta risken att flytta till nya och mindre
förutsägbara klimat. Det finns tecken som visar att för drygt en miljon
år sedan började Homo erectus sprida sig norrut, först in i Asien och
sedan till Europa allteftersom inlandsisen drog sig tillbaka. I den nya
miljön fanns fler djurarter de kunde jaga. Elefant, noshörning,
bisonoxe, häst och till och med kamel ingick i deras föda. Flera 700
000 år gamla fossilfynd av Homo erectus har gjorts i Europa och
Asien, särskilt i Kina och på Java.
Hur kunde våra förfäder lämna Afrika och bege sig norrut? Eftersom
de var så skickliga i att jaga kunde de livnära sig in många olika
miljöer. Men de förde också med sig en annan, kanske än viktigare
förutsättning: elden, som de nu hade lärt sig att utnyttja. På flera
hoplatser finns rester av träkol, aska, brända ben och eldstäder, som
visar att Homo erectus utnyttjade elden. Till en början använde de den
antagligen mer sporadiskt för värmens skull och för att hålla rovdjur
på avstånd. När människorna senare vandrade norrut blev elden en
viktig förutsättning för att klara det kalla klimatet. I Zhoukoudien i
Kina finns belägg för att dessa tidiga människor bodde i grottor och att
döma av de stora högar av aska som man funnit höll de eldar brinnande
nästan hela tiden.
Elden var viktig också eftersom den gjorde det möjligt för Homo
erectus att börja tillreda sin föda. Maten blev mindre hårdsmält och
därmed torde behovet av kraftiga käkar och stora kindtänder ha
minskat. Vi kan faktiskt se att tänderna med tiden blev allt mindre
samtidigt som en mer välvd skalle som rymde en större hjärna
utvecklades. Det är troligt att Homo erectus nu hade utvecklat ett mer
nyanserat språk och att de kunde samtala runt elden på kvällarna.
Homo erectus fanns nu i stora delar av den gamla världen. Fyndplatsen
vid Terra Amata i södra Frankrike ger oss en inblick i dessa tidiga
människors liv. Arkeologer har där funnit rester efter elva hyddor uppförda
på ungefär samma ställe varje år. Hyddorna var ovala, omkring
tolv meter långa och sex meter breda. Väggarna var troligen gjorda av
grenar som stöttades i mitten av en rad kraftiga stolpar. Hålen efter
stolparna syns tydligt nästan en halv miljon år senare.
I mitten på varje hydda fanns en eldstad. Där har man funnit skal efter
skålsnäckor, ostron och musslor och ben från en mängd olika djur,
kronhjort, elefant, vildsvin, bergget och till och med noshörning.