5536 årsrapp_sista_def.indd - Mistra

Lokal fiskeriförvaltning
Fritt tillträde till fisket har visat sig vara svårt att
förena med ett ansvar för fiskresurserna. Rätten att
förvalta fisket måste därför kunna anförtros en väl
definierad krets fiskare eller andra intressenter.
En annan viktig slutsats, som kommer till uttryck
inte minst i internationella politiska deklarationer,
är att lokalbefolkningen måste ha inflytande
över och utbyte av resurserna. Dessa två krav går
att förena i lokal förvaltning.
Det finns en omfattande forskning om lokal
förvaltning av naturresurser. De lyckade exempel
som beskrivits har vissa gemensamma egenskaper,
som kan sammanfattas i att förvaltare, förvaltningsområde
och biologiska resurser är väl
definierade liksom förvaltningens ansvar och befogenheter
i relation till de regionala och nationella
nivåerna. Med ”lokal” avses i detta projekt kommunal
nivå eller lägre eller en kuststräcka med en
längd av högst 10 mil.
Fiskeriförvaltning omfattar både regleringen av
rätten att fiska och förvaltningen av fiskbestånden.
Regleringen av fiskerätten syftar till att bestämma
vem som får fiska och hur fångstutrymmet ska
fördelas, medan beståndsförvaltningen har som
mål att skydda bestånden genom t.ex. reglering av
fångstuttagets storlek och vård av den miljö som
de lever i. Alla förvaltningar kan i princip reglera
rätten att fiska, men det gäller inte beståndsförvaltningen.
För att den ska vara meningsfull måste den
i princip ha full kontroll över fisket på beståndet
ifråga. För lokala förvaltningar är detta inte möjligt
idag annat än för tämligen stationära fiskarter,
dvs. sådana som lever sitt liv inom ett geografiskt
begränsat vattenområde. Vilka dessa fiskarter är
och vilka genetiska egenskaper de har ägnades en
betydande forskningsinsats i programfas II.
Biologiska förutsättningar
Fisk- och skaldjursindivider lever i regel i grupper
som kallas bestånd eller populationer. Dessa
populationer har ett mer eller mindre begränsat
genetiskt utbyte med varandra och är därför genetiskt
olika, vilket oftast beror på att individerna i
hög utsträckning återvänder till sin födelseplats när
de ska leka. Skilda förhållanden i lokala livsmiljöer
kan också medföra att populationernas genetiska
egenskaper genom naturligt urval anpassas till den
lokala livsmiljön. Graden av genetisk uppdelning i
olika populationer, den så kallade genetiska populationsstrukturen,
skiljer sig mycket mellan olika
arter.
Att bevara populationernas genetiska variation
förutsätter kunskap om beståndens genetiska sammansättning.
Idag är det vanligt att flera genetiskt
skilda populationer förvaltas som en enhet. En
sådan förvaltning riskerar att inte uppmärksamma
om någon av populationerna fiskas för hårt eller
drabbas av miljöstörningar som medför en förlust
av genetisk variation. I dessa fall talar därför
försiktighetsprincipen för att förvaltningen delas
upp på många små områden. För större områden
talar å andra sidan förvaltarnas intresse av att de
populationer som förvaltas i ett visst område inte
påverkas av fiske i andra områden. Det bästa sättet
att uppfylla dessa motstridiga krav är att de olika
populationerna så långt som möjligt fiskas var för
sig. Det sättet kan användas om arten ifråga har
ett relativt stationärt levnadssätt eller endast fiskas,
Kustmiljöns framtid
31