Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

96 Hästens utbildning
samt medel mot att hästen faller in av sig själv i nästa sidvärtsrörelse. Ofta
rekommenderas det att rida korta motställda skänkelvikningar på hästar som
vid ridandet av rörelsen snett igenom rusar och kommer ur takten, deras jämvikt
bevaras bättre i korta förflyttningar. Vi ser än en gång att alla övningar
tjänar till att fullända hästen i dess utbildning. Å andra sidan är emellertid den
bästa övning värdelös om den utförs vid fel tillfälle. Därav kan man tydligt se
att den framgångsrike ryttaren inte bara måste kunna rida utan även tänka.
Även i galopp byggs sidvärtsrörelserna ut och utökas med hela motställda
skänkelvikningar snett igenom. Först nöjer man sig med en motställd skänkelvikning
innan man kräver fler efter varandra. Rörelsen måste alltid avslutas
så att hästen når väggen rakställd och byter galopp korrekt, rakt framåt, innan
en ny övning eller ny skänkelvikning krävs. För utförandet av denna sidvärtsrörelse
gäller de för traven uppställda reglerna. Även här har avtryckningen
uppåt om hästen hänger sig fast i tygeln visat sig vara mycket verksam.
Hittills har den förvända galoppen mest ridits för rakriktning av hästen, men
nu krävs även förvänd sluta galopp. Det kan emellertid inte påpekas nog ofta
att det är stor skillnad mellan en förvänd sluta galopp och en sned förvänd
galopp: I en sned förvänd galopp är bara korset utställt och hästen är inte böjd
i längdriktningen—bakdelen släpar mestadels efter. I förvänd sluta galopp är
kroppen regelbundet böjd från nacken till svansroten, bakdelen trampar energiskt
och fjädrande under. Motställd sluta kan, som i trav utvecklas ur en passade,
efter en sluta volt tillbaka eller ur förvänd galopp.
I förvänd sluta galopp ges samma hjälper som i den förvända galoppen, bara
det att den inre skänkeln verkar mer bakom gjorden för att befrämja sidvärtsträdandet.
Den inre tygeln sörjer för att hästen leds i den riktning som ryttaren
önskar. Den yttre skänkelns tryck vid gjorden måste vara starkare för att möjliggöra
böjningen i sidan och för att erhålla livliga galoppsprång, utan vilka förvänd
sluta galoppen är värdelös. För att erhålla allt detta får ryttaren inte kräva
någon överdriven ställning utan nöja sig med en jämn böjning av hästkroppen.
Till att börja med förkortas inte galoppen så mycket som det korrekta förvänd
sluta galoppen kräver, detta för att underlätta för hästen och för att bibehålla
livligheten i galoppsprången och detta speciellt vid genomridning av hörnen
och vid volter i förvänd sluta. I dessa båda övningar beskriver alltid framdelen
en mindre cirkelbåge än bakdelen, som genom innerskänkelns verkan bakom
gjorden hålls på den andra hovslagslinjen (på den större cirkelbågen). Den yttre
skänkeln, vid gjorden, måste bibehålla galoppen precis som i fattningen. Precis
som i travarbetet får inte ryttaren här heller glömma gången för de enstaka
övningarna. Ty just den korta galoppen förleder hästen—antingen av bekvämlighet
eller av trötthet—att minska bakdelsaktiviteten, ett fel som ifrågasätter
korrektheten och ofta t.o.m. förhindrar genomförandet av övningarna.
Vare sig det rör sig om kort, vanlig eller ökad galopp så måste man alltid
tydligt kunna urskilja en regelbunden fotförflyttning. Om man emellertid får
intrycket av att hästen galopperar fram och går i en oren trav bak eller trampar
tungt från en fot till den andra, haltar, så finns det bara ett botemedel; Att
rida vidare framåt och växla tempo för att säkerställa livligheten i den korta