Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
5.4 Skolorna över marken 157<br />
vadens längd. Han måste dock vara klar över hur länge hans häst p.g.a. sin<br />
kroppsliga styrka kan orka stå på bakbenen utan att förlora balan<strong>se</strong>n. Under<br />
utbildningens lopp kommer <strong>se</strong>dan längden på levaden att successivt ökas så<br />
att hingsten formligen stelnar till ett monument under några <strong>se</strong>kunder.<br />
Skulle den tendera till att lyfta framdelen för högt kan man för att motverka<br />
denna ovana spänna in inspänningstyglarna hårdare och eventuellt försiktigt<br />
hålla ned huvudet med ledtygeln. Oftast uppnår man med detta även en större<br />
sänkning av bakdelen.<br />
Levaden övas fördelaktigast vid väggen eftersom detta förhindrar att det<br />
yttre bakbenet faller ut vilket innebär en värde full hjälp. Man får dock inte<br />
glömma att resultatet i skolorna över marken är en liksidig och jämn böjning i<br />
lederna. Därför kan en sned häst aldrig visa några perfekta skolor över marken.<br />
Sidbyte utförs först efter tillfredsställande framsteg då allt som kan göra hästen<br />
orolig ska undvikas. Därför ska man vänta till ett <strong>se</strong>nare stadium med att utföra<br />
levader i pelarerna eller på någon annan plats i mitten av banan.<br />
När hästen uppnått nödvändigt säkerhet i levaden vid väggen, utförd vid<br />
handen, så övas den även under ryttare och även detta först vid väggen. Uppfordran<br />
följer ur piaff genom ökad inverkan med skänkel och en något upplyftad<br />
tygel för att visa på att framdelen ska lyftas. Tungslag kan underlätta<br />
för hingsten att förstå hjälpen men ryttare måste dock vara sparsam med detta.<br />
Man ska noga ge akt på att hästen inte går ifrån tygeln då den just vid en levad<br />
måste vänta på ryttarens hjälper via stödet i tygeln. Hästen ska vid denna rörel<strong>se</strong>s<br />
avslutande varken låta framdelen sjunka ned mot marken eller sätta ner<br />
den hårt utan helt lätt och graciöst sätta ned den. På uppfordran ska han <strong>se</strong>dan<br />
genast bjuda framåt i piaffsteg, ett tecken på att han inte på något sätt hindras<br />
i sin framåtbjudning. Alla dessa fordringar kan emellertid bara uppfyllas då<br />
ryttaren inte genom sitt förhållande bringar hästen ur jämvikt. Därför får han<br />
inte belasta framdelen genom att föra fram överlivet utan tvärtom genom en<br />
fastare nedsittning i sadeln bidra till att vikten förläggs till bakdelen. Ryttarens<br />
hållning är korrekt då hans överliv hela tiden är vinkelrätt mot marken. Genom<br />
att förhålla sig så lugn som möjligt ska ryttaren bemöda sig om att inte<br />
störa hästen jämvikt, vilken just vid levaden är så viktig, och enbart ingripa<br />
då det gäller att bevara balan<strong>se</strong>n. Är vikten förlagd för mycket till framdelen<br />
och tenderar hingsten att avsluta levaden för tidigt så motverkas detta av ett<br />
fastare stöd. Har jämvikten däremot gått förlorad genom för stark belastning<br />
av bakdelen, vilket tvingar hästen att träda bakåt, så ökas skänkeltrycket och<br />
eftergift ges på tygeln.<br />
Levaden utgör inte bara inledningen till skolsprången utan ur den utvecklas<br />
även kapriolen, courbetten etc. detta faktum understryks av iakttagel<strong>se</strong>n att<br />
hästar, som aldrig blivit lärda några skolsprång, under handarbetet plötsligt<br />
kan sänka bakdelen till en levad och, om de har livligt temperament, ur denna<br />
upplyftade resning utföra en kapriol. Därav ger sig även det faktum att bara en<br />
temperamentsfull häst är lämpad för skolsprång medan en lugnare är lämpad<br />
för levader. Ur sättet på vilket hingsten ur en levad, i vilken han har samlat<br />
hela kraften till bakdelen, stampar av från marken kan man avgöra vilket skol-