Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 67
beroende av hästens jämvikt. Man kommer bäst tillrätta med uppkommande
svårigheter genom att lägga in repriser på volten. På de raka linjerna måste ryttaren
som främsta riktmärke ha att hans häst inte vänjer sig vid att galoppera
snett. Detta grova fel, som alltid kommer att störande göra sig märkbart, kan inte
nog konsekvent bekämpas i grundutbildningen. Att hästen går snett måste
vara en mardröm för varje ryttare! Det uppkommer vanligen vid tempoväxlingar
i galoppen—såväl vid ökning som i än högre grad vid minskning—och
alltid då ryttaren, helt fördjupad i sitt arbete, inte är tillräckligt uppmärksam
på detta. För hästen utnyttjar genast varje ouppmärksamhet från ryttares sida!
Därför räknas ridsporten som den sportgren som helt tar utövaren i anspråk,
både kroppsligt och själsligt.
Har den unga hästen lärt sig att går korrekt genom hörnen så är tidpunkten
kommen att stegra fordringarna till att kräva enklare vändningar. Vändningarna,
som utförs i hörnen, begränsas utåt av de två rätvinkligt sammanträffande
väggarna och dessutom reds hästen vid väggen. Precis som det är skillnad på
att skriva med hjälplinjer och utan, så är det också skillnad på att rida med
och utan vägg. Och precis på samma sätt som man försöker underlätta inlärandet
av skrivning för barnet med hjälp av linjer, så ska man underlätta för den
unga hästen att lära sig gå rakt fram med hjälp av väggen. Åtminstone så länge
den ännu inte riktigt har funnit sin jämvikt och riktigt befäst den. Vid de enkla
vändningarna—vare sig det sker från kort- eller långsidan—måste den yttre tygeln,
understödd av den yttre skänkeln, sörja för att hästen efter riktningsändringen
går vinkelrätt och rakt fram mot den motsatta väggen. Ytterhjälperna
måste alltså ersätt väggen. Annars gäller samma sak som vid genomridande
av hörnen. Vid denna övning kommer till en början—såväl i trav som än mer
i galopp—följande fel att infinna sig: Korset faller ut under vändningen, bakdelen
ställs in för mycket, hästen faller in med den inre bogen i vändningen.
Till följd därav är den inte i stånd att nå den motsatta sidan vinkelrätt och rakställd.
Detta måste man alltså råda bot mot precis som vid hörnpasseringen.
Dessutom måste ryttaren förhindra att hästen vid avlägsnandet från väggen
börjar pendla åt båda sidorna av linjen. Uppträder detta fel speciellt markant
så är det en bra övning att vända ofta och rida på några meters avstånd från
väggen. Och övning gör mästaren! Återigen: Perfektionen i grundutbildningen
underlättar det kommande arbetet med svårare övningar.
En sak till måste ryttaren ta i beaktande vid ridning av vändningar: Hästen
ska gå vinkelrätt mot väggen tills det återstår ca tre steg och sedan låta sig ledas
av ryttaren in i den nya vändningen. Mestadels tenderar hästar till att vända av
sig själva när de närmar sig väggen. Hästen förekommer därvid ryttaren i utförandet
av vändningarna bara för att den vill underlätta arbetet för sig. Detta
fenomen kan man följa ända upp till den högre skolan. I föreliggande fall försöker
hästen att beskriva en större båge för att undvika den ökade böjning som
varje korrekt vändning kräver. Ofta kommer hästen att före vändningen från
den vinkelräta linjen vika ut åt motsatt håll mot vändningen för att försäkra sig
om en större båge. Den kommer t.ex. att före en vändning åt höger att vika ut
åt vänster. Också här måste man åter observera följande: Detta är på inget sätt