Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
3.4 Arbetet vid handen 115<br />
geln ut bogarna något från väggen för att uppnå rakriktning, precis som vid<br />
tillridning av en unghäst. Tränger den inåt med framdelen, vilket ofta kan förekomma<br />
vid strävan att dra sig undan undertrampet med bakbenen, så hålls<br />
handen som håller ledtygeln mer utsträckt och håller ev. med ett lätt tryck på<br />
ganaschen hästens bogar vid väggen och rakriktar därigenom hästen.<br />
Fortlöper dessa korta travrepri<strong>se</strong>r utan minsta svårighet så förkortas tempot<br />
genom upprepade korta förhållningar med ledtygeln så mycket att hästen<br />
travar med korta energiska steg bredvid den i skritt gående ryttaren. Därvid<br />
används, om det är nödvändigt, spöet i till framåtdrivande hjälp i sadelgjordsläge,<br />
där det sätt in genom beröring eller lätt knackande. Däremot får man<br />
aldrig använda ett ihärdigt smackande—vilket ofta kan noteras—så att hästen<br />
inte blir avtrubbad mot denna verksamma, hörbara hjälp. Tungslag ska bara<br />
användas vid ökning av tempot eller som uppmuntran.<br />
Efter en bra och inte allt för lång repris i detta ytterst förkortade tempo låter<br />
man hästen gå i skritt—som belöning och för att samla nya krafter—innan samma<br />
övning upprepas vid nästa vägg. Sedan paraderas den även och belönas.<br />
Därvid måste alltid ryttare ställa sig framför hästens huvud så att den märker<br />
en tydlig skillnad om den ska stanna eller övergå i skritt. Speciellt måste man<br />
därvid ge akt på att den verkligen står lugnt och avspänt, vilket inte alltid till<br />
att börja med är fallet. Nervösa hästar kommer att försöka att trampa åt sidorna<br />
och bakåt och därigenom förråda sin orolighet. Detta måste ryttaren ge akt<br />
på och i början inskränka halten till ett kort stillastående, men kräva absolut<br />
lugn i detta moment, som <strong>se</strong>nare successivt förlängs till en längre halt. Under<br />
inga omständigheter får man bemöta denna oro med något straff. Vid igångsättning<br />
till trav, som ska krävas ur halten, går ryttaren åter bredvid hästens<br />
bog och uppfordrar den genom tungslag till en omedelbar, energisk övergång<br />
till trav. Reagerar den inte genast på tungslagen så uppmuntras den med spöet<br />
dock måste hjälpen genast upphöra när man uppnått resultat för att vinn hästens<br />
fulla förtroende, ty utan förtroende är handarbetet inte möjligt. Ty man<br />
får aldrig glömma hästens styrka. Blir den medveten om denna så är ryttaren i<br />
det närmaste hjälplös med ledtygeln inspänd i kapsonen. Att framkalla denna<br />
hjälplöshet genom grovhet vore inte bara ett brott mot den <strong>klassiska</strong> <strong>ridkonsten</strong><br />
utan även oskönt och oklokt. Vid kon<strong>se</strong>kvent förhållning av den uppträdande<br />
framåtbjudningen kommer redan ett raskt åt sidan trädande av ryttaren att få<br />
hästen att gå framåt i rörel<strong>se</strong>n.<br />
Har hästen blivit förtrogen med det nya arbetssättet så kan man långsamt<br />
ytterligare förkorta dessa redan förkortade travsteg tills hästen slutligen utför<br />
några steg på stället—alltså piafferar. Men detta resultat kommer att inte att<br />
infinna sig vid samma tidpunkt. Hos temperamentsfulla hästar kommer det<br />
tidigare, hos flegmatiska <strong>se</strong>nare. Ty en ytterligare förkortning kommer till att<br />
börja med att leda till att hästen faller i skritt. Skulle så ske måste tempot genast<br />
ökas för att säkerställa travrörel<strong>se</strong>n. <strong>Den</strong>na tempoväxling, understödd av<br />
framåtdrivande spöhjälper, kommer inom kort att göra hästen så rörlig att den<br />
utför några travsteg med mycket liten vägvinning, ungefär en hovlängd. Även<br />
fast målet förblir att hästen ska trampa på stället så är det absolut att föredra