Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

114 Hästens utbildning
sat sig fördelaktigt att till att börja med spänna inspänningstygeln djupare då
hästen mestadels tenderar till att av upphetsning ta upp huvudet högre. Senare
övergår man till att spänna in normalt. Mitten av ridbanan är lämplig för
denna procedur för där har hästen större rörelsefrihet åt alla sidor, vilket är
fördelaktigt om det skulle uppträda några svårigheter.
Redan vid inspänning av hästen ska man betrakta dess uppträdande för att
bibringa den detta ny arbete på ett ändamålsenligt sätt. Vill den inte lugnt stå
stilla tyder det på nervositet och upphetsning över de ovana förehavandena.
Denna upptäckt får ryttaren under inga omständigheter överse med utan måste
med alla medel söka lugna hästen för att förhindra varje stegring av nervositeten
för att därigenom förhindra att det uppstår spänningar, vilket kan
förorsaka stora svårigheter speciellt vid handarbetet.
Nu tar ryttaren den i kapsonen fästade ledtygeln i den vänstra handen och
spöet i den högra, för hästen till väggen och går där i vänster varv. Erfarenheten
visar att det är lämpligare att börja handarbetet, liksom longeringen, i
vänster varv än i höger. Följer inte hästen villigt sin i boghöjd gående ryttare
och går fram ordentligt så uppfordras den till det genom beröring med spöet i
sadelgjordsläge samt med tungslag. Så snart den lugnt och rakriktad går en á
två långsidor i skritt så försöker ryttaren att få fram den i trav. Denna övergång
måste ske helt frivilligt och får på intet sätt urarta till en plötslig igångsättning
med alla möjliga störningar och upphetsning. Inte heller får man glömma vikten
av det första intrycket och handarbetet är i detta fall något nytt för den fyrbente
eleven. Lämpligen börjar ryttaren att springa långsamt och får på detta
sätt hästen att börja trava. Ryttaren får dock aldrig dra i ledtygeln. Börjar den
inte trava på detta kommando så hjälper man till med spöet där skänklarna
vanligen verkar. Försöker hästen däremot rusa iväg i traven så saktas den åter
av till skritt genom upprepade korta tag i ledtygeln och försöket återupprepas
efter det att man lugnat hästen. Skulle inte heller upprepade försök lyckas så
måste man tillsvidare ge upp handarbetet och under inga omständigheter får
man bestraffa hästen. Det samma gäller även då den inte eller bara med starka
spöhjälper börjar trava. I det första fallet är det ännu felande eftergift och i
det andra schvung som förorsakar hästens omognad för handarbete. Och just
detta arbete kan bara ge resultat då tillräcklig schvung är för handen. Även om
hästen genom handarbetet väsentligt försämras i de övriga övningarna, vilket
ofta kan förekomma, måste dessa tillsvidare sättas åt sidan och man ska återgå
till den grundläggande utbildningen, då denna motsvarar lösgörandet av
hästen och får den i jämvikt, precis som när musikern stämmer sitt instrument
före varje konsert. Utan riktigt stämda instrument ingen bra konsert och utan
riktig smidighet och eftergift ingen jämnhet vid ökade fordringar, så även vid
handarbetet.
Travar hästen, ledd i ledtygeln, lugnt utan upphetsning vid sidan av den
springande ryttaren, saktas den efter ett par hästlängder ned till skritt och belönas.
Vid upprepandet av denna inledande övning ska man nu bli mer noggrann
med att hästen förblir rak—ett huvudkrav för ett framgångsrikt handarbete.
Blir hästen sned genom att den ställer in bakdelen så tar man med ledty-