Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

3.3 Skolhästen 93
ska man inte börja med detta genast, då detta förutsätter en större fulländning
av galoppombytet i språnget.
För en stor och alltid uppkommande fara måste emellertid varnas. De flesta
ryttare låter sig hänryckas i glädje över lyckade byten så att de övar dem för
ofta och glömmer hästens trötthet vilken då blir källa till ett otal fel. Också omständigheten
att hästen inte besitter den nödvändiga kraften kan vara orsaken
till många fel. Mestadels byter hästar av denna anledning först fram och sedan
bak eller många gånger även tvärt om eller byter inte helt med bakbenen. Det
är fel, vilkas avskaffande är svåra då hästarna kan bli så skickliga att de lyckas
lura ryttaren. Detta måste redan de gamla mästarna ha erkänt, därför den
trägna rekommendationen att aldrig börja för tidigt med bytena.
Det finns naturligtvis talrika andra avvikelser från korrekta byten: Att kasta
ut med bakdelen åt ena sidan i bytet, då hästen galopperar snett åt denna sida;
att kasta ut korset i galoppombytena åt båda sidorna då den vant sig vid att
fatta galopp ur sluta; ombyte med höjt kors så att den trampar under för lite;
byte med dålig vägvinning, varvid frambenen formligen borrar sig ner i marken
då hästen kommer för mycket på bogarna. De båda sistnämnda felen kan
ofta korrigeras redan genom en avtryckning uppåt med den blivande innertygeln
i bytesögonblicket. Många hästar stormar iväg häftigt i galoppombytena
eftersom de forcerats till dessa utan att vara mogna för det. Andra åter rutschar
i väg med hela kroppen från den räta linjen åt ena eller andra hållet då samlingen
inte nått den riktiga graden eller då hästen inte har den absolut nödvändiga
framåtbjudningen. Mångfalden av möjliga fel, vilken kan utvecklas än mer, visar
vilken hög grad av skicklighet och smidighet en häst måste ha uppnått
innan ryttaren kan kräva denna svåra övning av den. Ty ett korrekt byte ska
utföras med dansande lätthet, varvid varje rörelse helt ska ske på ryttarens uppfordran.
Denne måste fullkomligt sammansmält med sin hästs galopprörelse,
i svävningsmomentet sätts alla hjälper in samtidigt, så att hästen genast utan
minsta stockning byter om och galopperar vidare i den nya galoppen. Ryttaren
måste behärska sin häst så att han genom insättandet av hjälperna säger “nu”
och galoppombytet i språnget är klart. Åskådaren får inte märka något av hjälperna,
lyckas däremot hästen först efterfölja ryttaren i nästa galoppsprång så
är det ännu långt ifrån fulländning. Och så länge så är fallet är varje försök
att upprepa bytet efter ett visst antal galoppsprång inte bara för tidigt utan
t.o.m. skadligt då alla möjliga fel kan smyga sig in, vilkas avlägsnande sedan
är mycket mödosamt.
Då galopprörelserna är säkerställda i de olika tempona börjar arbetet på
dubbla spår, först på korta linjer, som volt tillbaka i motställd skänkelvikning
och sedan på längre, som vänd halvt igenom i motställd skänkelvikning och
slutligen vänd snett igenom. Hästen förs i sidvärtsrörelsen på samma sätt som i
trav. Galopprytmen ska hållas exakt lika som på enkla spår, en fordring som förutsätter
jämvikt, smidighet och skicklighet. Då hästen når väggen galopperas
den antingen vidare i förvänd galopp eller också utförs ett byte. I båda fallen
sörjer innerskänkeln för en flytande övergång—utan den minsta stockning—
från sidvärtsrörelse till rörelse rakt fram på enkelt spår. I första fallet blir detta