Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

74 Hästens utbildning
inre framfoten. Den yttre skänkeln bakom gjorden måste absolut förhindra att
den yttre bakfoten faller ut samt sörja för att rörelsen flyter framåt. Ty hästen
ska vid öppna varken bli långsammare—vilket ofta förekommer—eller påskyndas,
vilket tidvis kan vara fallet hos hästar som tenderar att få för snabb steg.
Först detta bibehållandet av ett jämnt tempo så väl rakt fram som i öppna kommer
att gör fullkomnandet av denna övning möjlig. Ryttarens vikt ska vila mer
på det inre sittbenet. Han får inte genom hästens rörelse kana utåt och föra in
den inre höften. I öppna är hästen, till motsats från andra sidvärtsrörelser, inte
ställd åt rörelseriktningen, den ser alltså inte åt det håll den går. Vid inlärandet
av öppna—som för övrigt vid varje ny övning—ska man nöja sig med några
få steg. Den rids därefter genast rakt fram, dels som belöning och dels för att
ånyo erhålla schvung. Så snart hästen förstår ryttarens hjälper rids öppna i första
hand längs väggen eftersom den stora volten, trots alla fördelar, allt för lätt
föranleder att korset faller ut. Också öppna vid väggen rids till en början bara
några steg och sedan rakt fram för att få schvung. Det är mycket fördelaktigt
att börja denna sidvärtsrörelse efter en hörnpassering. Hästen ställs i hörnet så
som om man skulle rida en volt. Så snart framdelen kommit ett halvt steg från
väggen i den påbörjade cirkeln förstärks trycket med innerskänkeln och den
yttre tygeln leder hästen i öppna längs väggen.
Vid sidvärtsrörelser får man aldrig glömma bort att dessa är sammansatta av
både en sidvärts- och en framåtrörelse hos hästen. Sidvärtsträdandet kan man
alltid utan och vidare konstatera, då detta är tydligt synligt. Framåtträdandet
i sidvärtsrörelsen måste man emellertid alltid kontrollera. Alltså även i öppna
måste utbildaren ständigt övertyga sig om att hästen lyder hans vilja och går
framåt på hans hjälper. Ett bra prov är att avbryta öppna genom att rida en volt
med bakdelen inrättad på framdelen. Den inre tygeln leder in hästen på volten,
understödd av den framåtdrivande skänkeln, placerad vid gjorden. Den yttre
tygeln ges efter så mycket att hästen lämnar väggen och kan börja gå på volten.
Denna övergång till en volt ska inte bara ses som ett prov utan även som verksamt
medel att återhämta eller bibehålla den nödvändiga schvungen för den
fortsatta öppnan. Dessutom kommer härigenom hästens lydnad för skänkeln
att ökas.
En bra kontroll på framåtbjudningen och även lydnaden är att avbryta denna
övning genom att rida rakt fram mot den mitt emot liggande väggen.
Så snart den unga hästen erhållit den nödvändiga skickligheten och är kapabel
att röra sig framåt och sidvärts i ett oförändrat, regelbundet tempo, då—
men aldrig tidigare—kan man utsträcka öppna längre och slutligen på en linje
utan vägg. Hästen måste utföra sidvärtsrörelsen med en naturlig lätthet, fri
från allt tvång och krampaktighet samt bibehålla vinkeln mellan väggen och
kroppen oförändrad tills den, av sin ryttare, uppfordras att avsluta övningen.
Då har den uppnått fulländningen av denna, för utbildningen så viktiga, rörelsen.
Man får inte heller här glömma att all fulländning kräver tid och att
man måste ge sin skyddsling denna tid—vilkens längd är beroende så väl av
kroppsbyggnad som skicklighet—och måste var nöjd med små framsteg. Det-