Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 39
med ryttarens tilltagande skicklighet och visade framsteg. Det fyller ingen
funktion att utbilda ryttaren på en häst som går uttryckslös släpande på linan.
Då skulle sitsen aldrig få den fasthet som rörelserna hos en skolhäst kräver av
ryttaren.
Under longeringen lärs ryttaren att rätt använda hjälperna—en utbildningsmetod
som förr ofta användas vid Spanska Hovridskolan särskild under överberidare
Niedermeyer—bara det att inspänningstyglarna är borta och långpisken
används för att vid behov understödja ryttarens hjälper.
Den tredje typen av longering, utbildning av den unga hästen, är den viktigaste
och måste därför beskrivas ingående. Just på detta område begås många
fel som hämmar den fortsatta utbildningen. Speciellt kan inte nog varnas för
att jaga runt hästen på en liten, liten volt. Detta befrämjar inte utbildningen
utan hästen löper risk att ådra sig alla möjliga kroppsliga skador.
Genom longering läggs grunden till lydnaden. Än mer: Genom den ständiga
vändande rörelsen, som hästen måste utföra för att följa linan, lär den sig
grunden till att följa ryttarens ledande tygeltag.
Till longeringen kommer hästen iförd träns, kapson och med pålagd sadel
med helt löst spänd gjord. Kapsonen ska vara påsatt så att nosremmen ligger
på näsbenet och inte på brosket som utgör näsbenets förlängning. Då kommer
inte linan att inverka på ett allt för känsligt ställe och hästens andning kommer
heller inte att försvåras. Å andra sidan får remmen inte spännas så löst att den
glider hit och dit på nosen och gör att hästen blir öm.
Kinnremmen, i vilken nosremmen fortsätter, knäpps innanför tränsets sidstycke.
Men hästen måste alltid ha möjlighet att kunna öppna munnen för att
ta emot foder. Kapsonens sidstycke måste alltid vara ordenligt åtspänt så att
det inte skadar hästens yttre öga, som linföraren inte kan se. Av denna anledning
är det fördelaktigt att avpassa kapsonen så att sidremmen är fastsydd på
sidstycket i höjd med ögonvinkeln. Sadelgjorden ska bara vara så spänd att sadeln
inte glider. Först efter en tid spänns gjorden så hårt som man brukar ha
den vid ridning. Då sadeln som regel kanar för långt fram på unga hästar är
det nödvändigt att sadla om ofta för att få det rätta sadelläget. Inspänningstygeln
fästes antingen i longergjorden, som ligger över sadeln, eller i sadeln, t.ex.
i de främre sadelgjordsstropparna. Därvid förhindras att sadeln kanar fram,
vilket skulle ske om man spände fast i alla tre stropparna. Dessutom ska inspänningstygeln
till att börja med vara så lång att den blir utan inverkan.
Första tiden ska det alltid vara två man med vid longeringen—en linförare
och en piskförare. Senare räcker det med en man. Den unga hästen ställs upp
i mitten av den plats där den ska longeras. Linan fästes i lugn och ro i ringen
på kapsonen och inspänningstygeln fästes på tidigare beskrivna sätt. Sedan
för piskföraren med höger hand, medan han håller pisken i vänster, hästen ut
i vänster varv. Erfarenhetsmässigt vet man att hästen mycket snabbare förstår
hur han ska gå på linan i vänster varv. Linan förs alltid med motsvarande hand
som det varv hästen går i, medan den andra handen, om det finns en piskförare,
håller i änden på linan, annars i pisken.