Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
Den klassiska ridkonsten - info@olby.se
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
2.1 Gångarterna 13<br />
att hästen för ett ögonblick befinner sig med alla fyra fötterna i luften. Detta<br />
moment kallas svävning. Eftersom det inte är lätt att bibehålla den rätta sit<strong>se</strong>n<br />
under svävningsmomentet ställs mycket högre krav på ryttarens balans än i<br />
skritten. I trav bär alltså hästen sin och ryttarens vikt omväxlande med två<br />
diagonala benpar eller under svävning.<br />
Även vid kort, vanlig och vid ökad trav blir fotförflyttningen den samma, det<br />
som ändras är längden i stegen och svävningsmomentets längd. Svävningsmomentet<br />
är kortast i kort trav och längst i ökad trav, därför kan den orutinerade<br />
ryttaren lättare sitta ned i kort trav än i ökad.<br />
Det taktmässiga avtrampet med de diagonala benparen, avbrutet genom<br />
svävningsmomentet, skänker rytm åt rörel<strong>se</strong>n och därmed ridandets musik.<br />
Det är alltså särskilt viktigt att ge akt på att takten blir densamma i alla tempon<br />
och att bara steglängden ändras. En förkortning av steglängden med bibehållen<br />
takt medför naturligtvis ett högre benlyft. Detta lyfta, energiska steg kallas<br />
för kadens. Meningen med samlingen är förfelad om stegen blir långsammare<br />
och därmed mer svävande.<br />
Här måste fastställas att rytm och kadens inte har samma betydel<strong>se</strong>. Även<br />
en häst med uttryckslöst och stelt steg kan trava med rytm, men trots det utan<br />
kadens. Däremot är kadens utan regelbundenhet, alltså utan rytm, otänkbar.<br />
Går rytmen förlorad så blir inte bara traven oren, utan hästen förlorar också<br />
uttryck och skönhet.<br />
Ökad trav rids med övergående eftergift av tempot på ridbanan, för att<br />
pröva eller befrämja hästens schvung. Ökad trav, som skapar den kraftigaste<br />
sträckningen av hästens ben, reds tidigare i Österrike enbart på den stora<br />
fyrkanten (75x150 m). Att rida denna s.k. paradtrav på gator är synnerligen<br />
skadligt för hästens ben, och detta är alltså förbjudet.<br />
Till de vanligaste felen hör överilning med framdelen, dvs. det diagonala<br />
frambenet når marken tidigare än bakbenet, så att istället för ett hovslag hörs<br />
två, tätt på varandra följande. Sådana hästar bär sin egen och ryttarens vikt<br />
mer på framdelen. Trampar däremot bakbenet av tidigare än det diagonala<br />
frambenet talar man om överilad bakdel. Detta fel inträffar även då hästen<br />
sänker bakdelen för lite och släpar efter med bakbenen.<br />
Ett annat fel är då hästen inte sätter under sig bakbenen ordentligt och alltså<br />
tar längre steg fram än bak och därigenom måste flytta tillbaka frambenen före<br />
upplyftandet. Man säger då att den trippar. Uttryckt på ryttarspråk: <strong>Den</strong> bjuder<br />
mer fram än den kan hinna med bak. Även det s.k. anträdandet, då en bakfot<br />
sätts under mer än den andra, betecknas som fel.<br />
För utbildning av häst och ryttare är trav den viktigaste gångarten. Här insmugna<br />
fel verkar också menligt på de andra gångarterna.<br />
Galoppen är sammansatt av en <strong>se</strong>rie språng. Vid korrekt galopp skall alltid<br />
tre hovslag höras. Man skiljer på höger- och vänstergalopp efter vilket framben<br />
som griper före. I högergaloppen trampar vänster bakfot (1 hovslag) <strong>se</strong>n höger<br />
bakfot och vänster framfot samtidigt (2 hovslag) och till sist den högra framfoten<br />
(3 hovslag) av. I den fortsatta fotförflyttningen trampar vänster bakfot av<br />
redan innan höger framben lyfts upp, <strong>se</strong>dan följer de diagonala—höger bakfot
Change language