Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

3.4 Arbetet vid handen 113
de skönhetsälskande lekmännen. Då kommer alla de fina nyanserna och schatteringarna,
som även musiken behöver för att inte sjunka ner till lekmannanivå,
att finnas.
Ryttarens och utbildarens paroll måste alltid lyda: Framåt!
Framåt i rörelsen hos den honom anförtrodda hästen!
Framåt i strävan att nå det uppställda målet!
Framåt vid uppträdande av varje stillastående!
Stillastående är likvärdigt med tillbakagående eller åtminstone början till ett
tillbakagående.
Framåt mot bergstoppen strävar även bergsbestigaren och ändock stannar
han till då och då för att genom en tillbakablick fastställa vilken väg och vilka
svårigheter han redan övervunnit. Ur detta fastställande kommer han att
hämta nytt mod och nya krafter.
Just så måste även ryttaren göra för att skaffa sig klarhet över om han verkligen
övervunnit svårigheterna eller släpar med sig fel, som senare kan skapa
problem. Ryttaren kommer då att berika sina erfarenheter och kanske i tid hinna
vända om från en inslagen irrväg. Under alla omständigheter kommer han
emellertid att erkänna att framåtridningen—även vid en tillfällig paus i inlärandet
av nya övningar och rörelser—aldrig är en tidsförlust och alltid är en
fördel.
3.4 Arbetet vid handen
Arbetet av hästen vid hand, även kort kallat handarbetet, faller inom området
för den specialutbildning som sker vid Spanska Ridskolan. Dock har denna typ
av utbildning av dressyrhästar vunnit så stor anklang att den i dag inte längre
uteslutande finns vid detta institut så även med t.ex. pilararbetet. Hur mycket
popularitet arbetet vid hand än har vunnit eftersom det, riktigt använt och
korrekt utfört, erbjuder så stora fördelar, så är det mycket beklagligt att denna
värdefulla utbildning på grund av oförstånd, dålig kännedom oftast får motsatt
effekt. Framför allt måste det visas på att handarbetet är ett bra hjälpmedel
för utbildningen men ingalunda tjänar till att spara ryttaren eller till dennes
bekvämlighet. Utövas det med denna baktanke så är det inte bara värdelöst
utan ofta även skadligt. Det måste alltså inledningsvis fastställas att det riktiga
arbetet vid hand till att börja med är mycket ansträngande för ryttaren, då
det ju gäller att erhålla och utveckla hästens schvung för att fånga in den till
rörelserna ur den högre skolan—förs och främst då piaffen.
Till handarbetet kommer hästen till ridbanan sadlad och tränsad med vanligt
tränsbett och försedd med kapson. Bara i sällsynta undantagsfall—då ryttaren
i anslutning till detta arbete vill sitta upp—kan den vara tränsad med
kandar. För handarbetet krävs en fast avgränsad ridbana—alltså med väggar
eller plank—så att hästen inte kan vika av utåt. Den spänns nu in, stående i
mitten av ridbanan, man ska ge akt på att inspänningstyglarna bara spänns
in så hårt att hästen får den hittills inlärda huvudhållningen. Det har även vi-