Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

4.1 Utbildningen på linan 121
sadeln och med den högra i bakvalvet och svingar sig upp till stödjande ställning.
Linföraren står framför hästen och med ansiktet mot denna och sörjer för
att den lugnt står stilla. Ryttaren fattar sedan med den högra handen på den
högra sadelputan, stöder sig på denna för att—genom att svänga den högra
foten över hästens kors — erhålla ryttarsits. Han sätter sig ned helt lätt. Låter
han hela sin vikt falla ner på hästryggen så skulle det irritera denne eller till
och med förorsaka smärta.
Läraren förklarar nu, under stillaståendet, den eftersträvade sitsen för ryttaren.
Han formar honom så att säga som en bildhuggare. Därvid börjar han från
grunden—sätet. Det skjuts så långt fram i sadeln att det kommer att vila mitt
på. De båda sittbenen vilar lika fast i sadeln så att svanskotan befinner sig mitt
på sadelns medellinje. Sätet ska vara öppet, inte sammanknipet, så att ryttaren
sitter så djupt i sadeln som möjligt. De båda sittbenen — vilande på sadeln
och svanskotan (som emellertid inte berör sadeln) — bildar den i många äldre
ridläror beskrivna sitstrekanten.
De båda höfterna, ur vilkas riktning överlivets hållning kommer, måste befinna
sig lodrätt över sadeln och sitstrekanten.
Kommer ryttarens höfter bakom detta lodplan så uppkommer stolsitsen.
Ryggen kröker sig, ryttarens knän lyfts ur sadeln och skänklarna kommer för
långt fram. Denna sits är lika felaktig som hängsitsen, som uppkommer då
höfterna kommer framför lodplanet och därmed gör att skänkel och knä kommer
för långt bak. En sådan sits är i sin verkan ännu skadligare än stolsitsen,
eftersom ryttaren lätt förlorar säkerheten i överlivet och därmed kommer ur
sin jämvikt eftersom han sitter mer på låren än på sätet. Dessutom går varje
framåtdrivande vikthjälp förlorad vid denna sits. Även att föra höfterna inåt
är felaktigt ty det utlöser sidverkande viktshjälper vilka påverkar jämvikten
ogynnsamt och får ryttarens axel på samma sida att sjunka ned. Detta fel orsakas
mestadels av att ryttarens sittben kanar åt ena sidan—alltså inte vilar i
sadelns mitt — och överlivet bara kan hållas upprätt genom att föra in motsatta
sidans höft. Ryttarens rygg ska vara upprät med spänt kors, ryggraden får
emellertid inte till följs av detta bli konkav och ryggen måste förbli smidig och
böjlig. Detta är framför allt viktigt för att ryttaren ska kunna sitta som fastvuxen
på hästryggen i alla rörelser. Upprät och stadig måste ryggen förbli så att
ryttaren vid hjälpgivningen kan inverka med sitt kors. Bara då är han i stånd
att vid behov förhindra att hästen drar honom ur sadeln om den lägger sig på
tygeln.
Här visar sig åter tydligt hur kontrasterna förenas till högsta harmoni i
ridningen—ryttaren ska sitta upprätt i sadeln och trots det inte vara stel. Han
ska slappna av fullständigt utan att sjunka ihop. Denna harmoni kan bara bli
följden av en lång och systematisk utbildning av den mänskliga kroppen, på
liknande sätt som hos en dansör.
Axlarna ska föras tillbaka så långt att bröstet välver sig lätt utan spänning
och skulderbladen bildar en jämn linje med ryggen. De får varken dras upp
eller falla framåt så att ryggen blir rund, eller dras tillbaka så att bröstet välver