Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 47
hållandet och dessutom kan ryttaren med hjälp av insikt i hästens förhållanden
komma underfund med den rätta längden på arbetspassen.
Till den individuella utbildningen hör att tröga hästar måste ridas fram livligare
medan hästar som rusar rids i ett måttligare tempo och lugnas ned för att
nå målet med alla hästar: ett regelbundet, jämt tempo—ett av huvudkraven på
en skolhäst.
Vid hela hästens utbildning, också när de är unga, tillmätas travarbetet den
största betydelsen. Den är bättre än andra gångarter, lämpad till att göra den
unga hästen böjlig och smidig, taktmässig och regelbunden i gången och att
fostra hästen till lydnad.
I detta stadium rids främst lätt i traven. Alltid på den yttre foten—d.v.s. ryttaren
reser sig i sadeln samtidigt som den inre bakfoten stöter ifrån och sätter sig
åter när den inre bakfoten lyfts. (Man sitter alltså alltid ner då yttre framfoten
sätts i marken. Översättarens anm.)
Ryttaren sitter dock alltid ned de första stegen i traven och börjar med lättridningen
först då hästen kommit in i denna gångart. Likaså sitter ryttaren åter
ned de siste stegen före avsaktningen. Under första tidens fria ridning på banan
ska tygeln hållas så lång som möjligt, men utan att förlora förbindelsen
med hästens mun. Den långa tygeln får däremot aldrig missförstås. Den ska
inte leda till att hästen springer omkring hur som helst eller bara rastas av utan
förbindelse med munnen. Ett sådant arbete skadar senor och ledband liksom
hållningen och hela den kroppsliga och själsliga utvecklingen. Ryttaren måste
alltid ha den stora skillnaden mellan “långa tyglar” och “hängande tyglar” för
ögonen.
För att leda genom de avrundade hörnen eller för att utföra de allra nödvändigaste
vändningarna används till att börja med ensidiga tygelhjälper. Bara
den inre tygeln utan mothållande yttertygel. Så snart hästen är förtrogen med
sitt nya arbete försöker man uppnå ett riktigt stöd.
Korrekt är varje ställning av huvud och hals i vilken hästen tar ett lugnt
stöd, villigt bär ryttarens vikt och kan röra sig med en schvungfull gång. Vid
denna tidpunkt motsvarar vanligen lågt hållen hals och huvud, utan att vara
hopkrullad, fordringarna mycket bättre än en för tidig uppresning. Detta gäller
speciellt för hästar med svag rygg, vilket gäller de flesta remonter.
Genom sänkning av huvud och hals underlättas välvningen av ryggen och
undertrampet med bakbenen och därigenom bärandet av ryttarens vikt väsentligt.
En felaktig uppresning, däremot, försvårar det riktiga undertrampet med
bakbenen även för den bäst byggda häst och förstör därmed schvungen i gången.
Varje hållning som erhålls på bekostnad av gången är dålig, ett bevis för
felaktig uppfattning av ridkonsten.
I början av utbildningen strävar den unga hästen efter att motverka bettets
tryck. Den lägger sig antingen på handen eller går över tygeln, varigenom bettet
inte kan verka riktigt i lanerna på grund av att hästen sticker upp huvudet,
eller att den drar sig undan tygeltaget genom att krypa ned bakom hand.
Bakom handen eller över tygeln går vanligtvis hästar med känslig mun som
ryttaren tagit i med oskicklig eller hård hand och som därför försöker fly un-