Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

154 Den Spanska Hovridskolan
måste stå stilla och får under inga omständigheter träda bakåt. Nu uppfordrar
utbildaren, som går snett bakom hästen, denna genom tungslag och upplyftad
piska att sätta sig i rörelse. Vill den träda framåt förhindrar de båda ledtyglarna
detta. Man måste dock ge hästen tid att finna sig tillrätta och att bli nöjd så
att den vid uppfordran villigt rör sig mellan pelarerna och träder framåt eller
åt sidan. Under inga omständigheter får den få en känsla av tvång eller panik,
ty då kommer den att sätt in all sin kraft för att värja sig. I sällsynta fall visar
hästen genast ansats till piaffartade steg p.g.a. förberedelsen genom handarbetet.
Men oftast förbli den stående utan att reagera på uppfordran. Det vore
helt förkastligt att söka tvinga hästen med hjälp av piska, ty då befarar man
att hästen genom ett språng framåt försöker undandra sig det ovana arbetet,
en rörelse som inte ledtygeln—och inte heller pelartygeln—förmår förhindra.
Ledtygeln i medhjälparnas händer ger emellertid efter i första ögonblicket, för
att senare åter söka få hästen under kontroll, medan hästen om den är inspänd
i pelartygeln kommer att utkämpa en kamp ur vilken den för det mesta går
som segrare. Och just vid pelararbetet måste all strid förhindras. Detta är också
skälet till att man till en början använder ledtyglar istället för pelartyglarna.
Förblir hästen lugnt stående så försöker utbildaren, eventuellt genom beröring
med pisken, att träda åt sidan med bakdelen, vilket mestadels lyckas då den
har mer rörelsefrihet åt sidan än framåt. Går hästen villigt med på denna uppfordran
så är ögonblicket kommet att genom ökad inverkan med pisken bakifrån
uppnå rörelse framåt. Man måste emellertid nöja sig med mycket få steg
och huvudsakligen koncentrera sig på att upprepa detta igångsättande tills de
första piaffstegen, som hästen redan lärt sig vid handarbetet, kommer till stånd.
Däremellan ska hästen alltid förbli lugnt stående med stöd i ledtygeln, ett tecken
på att den vunnit förtroende och är fri från upphetsning. Ty med upprörda
hästar kan man inte komma någon vart vid pelararbetet. Upphetsning leder
till kamp och varje kamp göra allt pelararbete dömt att misslyckas.
Förblir hästen alltså lugnt stående, försöker varken rusa i väg eller krypa
bakåt, bjuder den villigt framåt, för att genast därefter åter förbli lugnt stående
så är det dags att spänna fast pelartyglarna. Ihakandet av karbinhakarna i pelargrimman
ska ske så ljudlöst som möjligt då det ofta inträffar att hästen blir
orolig redan vid det knäppande ljudet.
Nu fästs ledtygeln, som en framför hästen stående medhjälpare håller lätt
uppsträckt, i kapsonens mittring. Ledtygeln ska i första hand förhindra att
hästen kryper bakåt och samtidigt förmå den att ta ett lätt stöd i pelartyglarna.
Dessa måste vara fastspänds så att hästens bogar är i höjd med pelarerna, vid
framdrivning eller piaffering befinner sig då sadelgjordsstaden i jämnhöjd med
pelarerna.
Medhjälparen understöder även rakriktningen med hjälptygeln, för oavsett
om det rör sig om hand- eller pelararbete så infinner sig resultatet bara då
hästen är rak. Skulle den t.ex. vika ut med bakdelen åt höger så ska utbildaren
förmå den att träda till vänster med hjälp av pisken på hästens högra sida.
Medhjälparen måste understödja detta genom ett tag i ledtygeln åt höger.