Den klassiska ridkonsten - info@olby.se

12 Ridkonstens begrepp
måste man låta hästen få tid att lära sig förstå sin ryttare och för att får den
skicklighet som krävs för att lydigt utföra ryttarens önskan.
Grundsatserna för ridkonsten står fast, men det finns inga absolut giltiga
regler för hur utbildningen skall genomföras. Ett grundligt studium av dessa
grundsatser har under århundraden samlat erfarenheter som kan vara dagens
ryttare till ledning så att onödigt tidsspill med försök med odugliga metoder
förhindras. Däremot finns det inga föreskrifter om hur man skall bete sig med
uppkommande svårigheter, medel som visat sig verksamma på en häst kan
vara odugliga på en annan. Man kan inte lära sig rida, som med så mycket
annat i livet, enbart genom att studera böcker. Det är desto mer ett ständigt
utprovande av de olika möjligheterna som leder till resultat.
Förutom kunskap om hästens psykologi måste ryttaren även ha en klar föreställning
om rörelselära och jämvikt. Till rörelseläran hör den exakta kännedomen
om i vilken följd fötterna förflyttas, till jämvikten kännedomen om hur
stegen måste tas och i vilken form hästen måste röra sig för att kunna förflytta
sig i jämvikt. Här är den exakta definitionen på de olika begreppen nödvändig,
vilket man inte kan förutsätta att alla ryttare känner till.
2.1 Gångarterna
De vanliga, naturliga gångarterna är skritt, trav och galopp. De ovanliga är sidvärtsrörlser,
ryggning, piaff och passage. Medan gångarterna betecknas av olika
fotförflyttningar, bestämmer tempot tidsmåttet på rörelsen i de olika gångarterna.
Tempot kan vara ökat eller förkortat. Att få hästen att gå i ett jämnt
tempo måste vara ett av huvudmålen i utbildningen.
I skritt sätter hästen benen efter varandra diagonalt så att fyra hovslag hörs.
T.ex. 1-vänster fram, 2- höger bak, 3- höger fram, 4- vänster bak osv. I denna
gångart har hästen alltid två eller tre ben i marken och går alltså kontinuerligt
med en fot efter den andra, så att inget svävningsmoment uppstår. Ryttaren
kan därför bäst behärska sin sits i skritt. Fotförflyttningen blir den samma vare
sig det rör sig om vanlig, samlad eller ökad skritt. Bara benlyft och steglängd
ändrar sig. I vanlig eller normal skritt tillryggalägger hästen en sträcka på 140
steg eller 100 m per minut.
Från den naturliga skritten avvikande är passgång, en felaktig gångart i vilken
hästen lyfter samma sidas benpar samtidigt, det hörs då bara två hovslag.
En annan felaktighet i skritten är då fötterna inte flyttas i samma takt och med
samma längd, vilket gör att hästen överilar sig och snubblar. Till en bra skritt
hör, som i varje annan gångart, jämnhet i rörelsen.
En skolhäst får aldrig röra sig i skritten med släpande steg. Den måste lyfta
benen från marken och återsätt ned dem, alltså skrida.
I trav stöter de diagonala benparen samtidigt av från marken och sätts samtidigt
ned i marken så att två hovslag blir hörbara.
Efter avtrampet med t.ex. höger fram- vänster bakfot följer avtrampet med
vänster fram- och höger bakfot redan innan det första benparet rör marken så