Ökad hälsa i arbetslivet - Statens folkhälsoinstitut

30 målområde 4
men är idag inte tillgängliga för AV. Det är angeläget att regeringen antingen omprövar sitt
tidigare avslag i frågan eller hittar alternativa vägar att tillmötesgå AV:s önskemål att ta del
av informationen.
Tolkad bokstavligen är arbetsmiljölagen (AML) en mycket långtgående lag och innefattar
enligt bland andra 2003 års företagshälsovårdsutredning (46) även en betydande hälsofrämjande
dimension, till exempel i 2 kap. 1 §, även om vissa begränsningar finns i förarbetena.
Tillämpningen av lagen har som visats tidigare hittills uppenbarligen inte räckt till för
att eliminera hälsorisker för breda arbetstagargrupper. Det bör utredas om det är lagen och
dess förarbeten som inte räcker till eller om det finns ett tolkningsutrymme som av skilda
skäl hittills inte kunnat utnyttjas.. Ett förtydligande av arbetsgivarens ansvar enligt AML
för hälsofrämjande insatser på organisations- och individnivå bör övervägas, bland annat
för att bättre kunna tackla ergonomiska, psykosociala och organisatoriska arbetsmiljöproblem
och som bas för en stark och framgångsrik företagshälsovård.
Ett svårt men viktigt utvecklingsområde är metoder för utvärdering av reell effekt, det
vill säga i vilken grad verkets insatser resulterar i bättre arbetsmiljö och bättre hälsa. Det
behövs ett sammanhållet system för kvalificerad utvärderingsverksamhet inom alla politikområden,
bland annat därför att interventioner inom ett politikområde kan få effekter för
verksamheten inom ett annat.
Ur ett genusperspektiv bör i första hand åtgärder för ökad delaktighet och inflytande för
anställda prioriteras, med särskilda satsningar inom kvinnodominerade sektorer. Insatser
riktade mot så kallade spända arbeten (särskilt ensidigt upprepat arbete med lågt inflytande)
bör prioriteras, liksom insatser för att motverka förekomsten av trakasserier på grund
av kön i arbetslivet. Det behövs fortfarande bättre anpassade verktyg och arbetsredskap för
olika kategorier av arbetstagare, däribland kvinnor.
Parternas arena och ansvar
Arbetsmiljöfrågorna har en lång tradition av samverkan parterna sinsemellan och mellan
parterna och samhället. Den grundläggande regelstrukturen inom EU, till exempel ramdirektivet
om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i
arbetet (89/391/EEG), baseras i stort på samma samverkanstanke. Den aktör som har
störst ansvar är arbetsgivaren, men även arbetstagarna och deras fackliga organisationer
har ansvar att uppfylla. Skyddsombuden ska med stöd av arbetsmiljölagen företräda arbetstagarna
i arbetsmiljöfrågor och arbetsgivarna med stöd av de fackliga organisationerna
avgör bland annat hur företagshälsovård ska utvecklas och tillämpas på arbetsstället.
Vid årsskiftet infördes i sjukförsäkringen ett medfinansieringsansvar för arbetsgivarna,
med huvudsakligt syfte att öka deras incitament för att förebygga ohälsa i arbetslivet och
snabbare ordna med rehabilitering. Palmer diskuterar möjliga effekter av reformen i (47),
men konstaterar att det har gått för kort tid sedan införandet för att man ska kunna spåra
några säkra effekter.
En partsinitierad verksamhet av intresse är den nyligen startade Arbetsmiljöupplysningen,
en portal på internet om arbetsmiljö. Den är framtagen och drivs i bred samverkan
mellan parterna, flertalet myndigheter inom området samt några övriga organisationer