Världsbilder, religion, yttrandefrihet och ... - Sweden Abroad

Ingmar Karlsson: Jag har först en kommentar till Muhammad när
det gäller Danmark (sid 30). Jag tror att det är avgörande för den
danska utvecklingen att det inte fanns någon Bengt Westerberg
som reste sig upp och gick när Pia Kjaersgaard kom in i finrummet.
Istället har man försökt att jamsa med och inte vara lika islamofob
men ändå fånga upp deras röster. Nu har man hamnat i en
ond cirkel som man inte kan ta sig ur. Alla partier sitter i en rävsax
och jag tycker också att socialdemokraterna har svårt att fånga
upp de vettiga rösterna. Det var ett avgörande steg.
Sen en kommentar till KG. Du talar mycket om fundamentalism,
men i Sverige finns en speciell fundamentalism som svenskar
kanske glömmer bort. Det är en sekulär fundamentalism som
jag tror försvårar integrationen och förståelse för muslimska invandrare,
en inställning där också exempel på vanlig enkel vardagsfromhet
ses som uttryck för fanatism.
Det är mycket det som jag tror ligger bakom rädslan för kvinnor
som går klädda i slöja, för moskébyggen etc. Det är också en faktor
som är mycket stark i Turkiet där jag verkar. Där ser de renhjärtade
kemalisterna med stor fasa på den nya regeringen, trots att de
genomför Atatuerks projekt. Men också där finns en sekulär fundamentalism.
Även sekularismen behöver alltså sekulariseras.
Arne Ruth: Det är möjligt att jag är en sådan där sekulär svensk
som du talar om. Det återstår att se när det blir min tur och då får
vi reda ut den saken. Jag skulle vilja anknyta till det Mohammad
sa (sid 30), därför att jag tror att denna diskussion om vad som
egentligen pågår i Danmark är något som har mycket stor relevant
för att förstå denna konflikt. Den förbisedda aspekten av den danska
utvecklingen är att Dansk Folkeparti använder sig av religion
som en grundläggande del av sin nationella ideologi. Det är något
som det för oss i Sverige är mycket svårt att begripa med tanke på
vad vid har sagt om detta land.
Men det har för mig nu blivit alldeles klart att detta är den verkligt
stora skillnaden mellan våra länder. Dansk Folkeparti anknyter
till den mycket speciella kyrkliga kultur som finns i Danmark,
organiserad i den danske folkekirke som inte är en statskyrka i vår
mening utan en kyrka som uppstod efter den danska revolutionen
1948 och blev en del av nystarten för Danmark efter 1800-talets
nationella katastrofer, när landet tappade sina tyska provinser i ett
krig mot Preussen och Österrike. Det är ingen tillfällighet att
Danskt Folkeparti har en präst som sin Karl Marx – Sören Kaerup
– som sitter i Folketinget och som är mycket framstående intellektuellt.
Jag har de senaste månaderna läst ett halvdussin av hans
böcker för att försöka förstå den här dimensionen lite bättre och
det är ingen tvekan om att det i denna retorik ingår en definition
av kristen protestantism som en dansk egenhet, en dansk särart
som dessutom är kombinerad med kulinariska aspekter.
”Att använda
sig av religion
som en grundläggande
del av
sin nationella
ideologi. Det är
något som det
för oss i Sverige
är mycket svårt
att begripa”
Arne Ruth
35