Världsbilder, religion, yttrandefrihet och ... - Sweden Abroad

ut på olika platser i staden. De frågade om man var muslim eller
kristen. Folk lämnade därför sina ID-handlingar hemma av rädsla
för att bli avslöjade. Om de ljög och sa att de var kristna tvingades
de att ta av sig sina byxor. Då kunde man se om de var kristna eller
muslimer. De som var omskurna kunde omöjligen vara kristna och
det första de blev av med var könsorganet.
1976 dödades min far när han stod och lagade mat, av en kristen
bomb. Själv skadades jag av en kristen bomb och träffades av
en kula när jag sprang för att leta rätt på mina skadade syskon. Då
var jag tio år gammal. Några överlevde massakern där 6 000–7 000
människor dödades efter en belägring som varade i 52 dagar av
flyktinglägret Tal al-Zaatar i Beirut. Vi var utan vatten eftersom
vattenledningarna hade skurits av, vi var utan mat och vi blev
attackerade, vi hade vant oss vid att äta av alla kroppar som låg
döda på gator och torg. När vi evakuerades kom en sjuksköterska
från Röda Korset för att ta hand om ett litet spädbarn som var illa
däran. När jag såg guldkorset som hängde om hennes hals, flög jag
upp och ville ta spädbarnet från henne. Men en hand höll mig tillbaka,
det var min mormors hand. Hon lugnade mig och sa att sjuksköterskan
bara skulle titta till barnet.
Några år senare blev jag tvungen att bo i ett hus som hade
bebotts av kristna innan de fördrevs eller dödades. På golvet i sovrummet
såg man konturerna av kroppar som var brända. Det var
kropparna av två vuxna och ett litet barn. De hade dödats och
bränts i sitt eget hem som hämnd för den massaker som jag hade
överlevt. Den hämnden fick jag leva med då, och lever med än
idag, och den gör mig förtvivlad därför att den aldrig gjorde saken
bättre. Jag behövde städa och väntade tills mina syskon hade gått
ut så att jag kunde lyfta mattan, tvätta golvet och lägga tillbaka
mattan innan mina småsyskon kom in.
Det var och är fortfarande en påminnelse om hur farligt det religiösa
hatet kan bli. Men det religiösa hatet slog aldrig riktigt rot i
mitt hjärta tack vare min mormor. En kväll skulle vi ha fest. Jag
var i fjorton–femtonårsåldern. Då kom mormor och sa att det
absolut inte passade just då eftersom det var långfredagen. Jag
tyckte ”vad fan angår det mig om det är långfredag? Jag är ju muslim
och tror inte ens på Jesus.” Då sa mormor, som var en enormt
stor kvinna och inte lätt att ta en fajt med att ”du förstår väl att
Jesus inte har något att göra med det vi har varit med om, du förstår
väl att vi muslimer också tror på Jesus”. Och medan jag försökte
vifta bort det satt hon där med sin kruka och tände rökelse
och talade om Jesus – om vem han var. Oavsett om vi tror eller
inte tror, oavsett om vi är kristna eller muslimer så var han en
människa som förtjänade respekt, och hon talade om att visa
respekt och att visa hänsyn till andra människors känslor. Man ska
inte ha fest på långfredagen även om man bara misstänker att det
kan gå en kristen förbi.
”Jag tänker
nämligen berätta
någonting hemskt,
om minnen och
om de stämningar
som jag kände i
samband med
publiceringen av
dessa teckningar”
Rawia Morra
39