Världsbilder, religion, yttrandefrihet och ... - Sweden Abroad

individer, som har rätten att själva säga vilken uppfattning de har
om sin religion. Först då blir de tagna på allvar. Så länge vi definierar
dem i religiösa termer är det en form av diskriminering vi
ägnar oss åt. Sverige är bland de värsta länderna på denna punkt
därför att Sverige är ett land – och det gäller inte minst journalistiken
– där gruppbeteckningar är den enda bestämmande faktorn
för en människas legitimitet.
KG Hammar: Arne, jag kan trösta dig med att jag också kan känna
mig i minoritet i den religiösa världen. Det är väldigt starka krafter
som drar åt ytterkanterna världen över och det religiösa landskapet
har ändrat karaktär de senaste decennierna. Men det kan
vara viktigt för oss båda som är i minoritet att reflektera över varför
vårt samhälle inte är slutpunkten i den mänskliga utvecklingen.
Om nu människan ofta är religiös, och religion kommer alltid
att finnas, hur ska vi då hitta ett sätt att hantera detta så att vi inte
går tillbaka och ger religionen makt i det offentliga rummet, men
samtidigt ger religiösa människor röst som alla andra?
Där tror jag, för att hänvisa till den historiska exposén i början
(sid 11–21), att synen på religionen som en privatsak är överspelad.
Den var något som historiskt bestämdes i slutet av 1800-talet,
när religionen stod för teokrati, maktutövning i religionens namn.
Då förvisade man religionen ur det offentliga rummet.
Men i dagens läge, med ett framväxande civilsamhälle, fungerar
det inte att säga att religionen är en privatsak som inte hör
hemma i det offentliga rummet. Jag tror att denna typ av öppet
samtal, som är en del av civilsamhället, där det skulle vara väldigt
märkligt att säga att en religiös människa inte får delta, ändå är ett
slags tredje väg som vi bör uppmuntra och uppskatta, och inte
hela tiden säga att det där är en privatsak som inte ska påverka
våra gemensamma angelägenheter.
Som kristen i den västerländska modellen tror jag att förekomsten
av muslimer i vårt samhälle gör oss fria att se att religionen
ändå är ett slags helhetssyn på tillvaron. Den är inte det privata,
den inre upplevelsen av en gudsrelation, utan någonting som präglar
hela livet. Så är det för vilken bibliskt kristen som helst, det
är bara det att vi av historiska skäl har fått förlägga det till sängkammaren
eller det inre bönerummet. Där tror jag att vi rent politiskt
måste skaffa oss andra tankemodeller för att det ska fungera.
”Synen på religionen
som en
privatsak är
överspelad”
KG Hammar
Rawia Morra: Jag vill kommentera det Arne sa (sid 40). Jag försöker
ibland uttrycka mig som den sekulariserade muslim jag är och
jag har uttryckligen sagt att jag inte är troende på det här sättet
längre. Jag har varit det, men förlorat tron längs vägen. Men det
har folk vägrat att lyssna på. Om jag blir intervjuad och säger att
för en troende muslim är det mest otänkbara avbildandet av profeten
Muhammed så får jag läsa eller höra dagen efter: ”för mig
41