wwwGiftMotSinVilja

menade att det var andra inom gruppen som
skvallrade och spred rykten vilket försvårade
deras livssituation. Hur de unga såg på och påverkades
av familjegemenskapen var en mer
komplex fråga menar Bredal. Hon lyfter fram
att det kollektivistiska livssammanhang som de
unga socialiserats in i och levde i gjorde att familjen
satt i kroppen för de unga. Detta kan upplevas
som positivt för vissa och som negativt för
andra, för de flesta upplevdes det som både och
enligt Bredal. En viktig slutsats som Bredal ser
var att:
”Familiens betydning for de unges identitet
er det som kan forklare både hvorfor
moen unge opplever at de bestemmer selv,
og at andre føler seg tvunget.” (Bredal
2006 s. 276)
Det är för att kollektivorienteringen är internaliserad
(införlivad i det egna tänkandet) hos de
unga som den press från familjen som finns
runt äktenskapet fungerar menar Bredal. I den
kollektivorienterade logik som arrangerade
äktenskap praktiseras i finns det på så sätt en
potential för psykisk press i form av hot om att
uteslutas eller att brista i lojalitet mot föräldrarna.
Bredal säger att tvångsäktenskap och
”giftepress” till följd av detta kan förstås som
en del av kulturen. Ofta upplever inte unga
motsättningar mellan egna önskningar och
föräldrarnas önskningar.
Genom att föräldrarna i olika grad är med i
processen runt äktenskapet så faller inte heller
hela ansvaret på den unge ensam. Genom att
avsäga sig en del av ansvaret för äktenskapet
visar den unge också att man tar ansvar för och
hänsyn till föräldrarna och familjens intressen.
Att själv ta ansvar för val och beslut kring äktenskapet
oavsett föräldrarnas samtycke kan å
172
ena sidan utifrån ett kollektivistiskt perspektiv
framstå som oansvarigt, barnsligt och egoistiskt.
Å andra sidan framkommer av Bredals intervjuer
att också föräldrarna kan vara intresserade
av att låta de unga själva ta ett större ansvar
för äktenskapet. En av de intervjuade kvinnorna
resonerar kring pappans beslut:
”I: Faren min sier at det att dere finner
mennene deres selv…Det er sånn at da kan
du ikke klandre foreldrene dine for hva
som skjer med deg resten av livet. For du
har lettere for å gi opp ting som du ikke
har valgt å gjøre selv, enn å gi opp noe som
er din avgjørelse. Skjønner du hva jeg
mener?” (Bredal 2006 s. 253)
Bredal ser här ett individuellt ansvar som inte
utesluter eller går på tvärs mot kollektivet. Pappan
vill att dottern ska vara så pass involverad i
processen att hon känner sig ansvarig men inte
så mycket att föräldrarna inte är involverade.
Den unge kan ges ansvar för att hitta en partner
men föräldrarna ska fortfarande ha vetorätt . I
Bredals studie problematiseras den möjlighet
som vissa unga, särskilt kvinnor, i en minoritetskontext
upplever att de har att själv välja
partner. Bredal menar:
”Når foreldre sier att de unge kan ”finne
en selv” er detta alltså noe de unge tar med
en klype salt, og noen er innforstått med
en minimumstolkning. Andre er mer
kritiske, som når den sist siterte kvinnen
avfeier farens lovnad som taktikk: Tillbudet
om å finne en selv er ikke mye verdt
når det samtidig ikke er lov å treffe noen.
For henne er det hyklersk så lenge faren
begrenser hennes adgang till arenaer der
hun faktisk kunne finne en selv. Hvis de