analys och prognos. April 2013 - NLLplus.se, Norrbottens Läns ...

Gränsen mellan förmån och rekvisitionUnder 1990-talet godkändes ett flertal nya, förhållandevis dyra läkemedelför behandling av stora patientgrupper. Det handlade bland annat om läkemedelmot höga blodfetter, högt blodtryck, magsår och depression. Kostnadernaför receptbelagda läkemedel ökade snabbt under dessa år, vilket leddetill att det från politiskt håll fattades en rad beslut för att dämpa kostnadsutvecklingen.Införandet av högkostnadsskyddet med en så kallad förmånstrappa,den 1 januari 1997, var ett exempel på detta.En viktig effekt av läkemedelsreformen från 1997 var ett tydligare kostnadsansvarför landstingen. Det var inte lika tilltalande att i så hög grad sommöjligt förskriva läkemedel på recept för att spara kostnader i slutenvården.Landstingen började sträva efter en mer rationell hantering av läkemedelgenom att föra över vissa läkemedelsgrupper från receptförskrivning tillrekvisition inom slutenvården. Som nämndes i det första kapitlet upphandlasrekvisitionsläkemedel enligt lagen om offentlig upphandling.Förutom att priserna på läkemedel i slutenvården kunde bli lägre än förläkemedel på recept tack vare upphandlingsavtal, fanns också logistiska skältill överföringarna. Denna typ av läkemedelsordinationer kräver ofta övervakningeller hjälp av sjukvårdspersonal, till exempel genom injektionereller infusioner. Det är lättare för alla parter om sjukhus och andra vårdinstansertillhandahåller dessa läkemedel själva och att betalningsrutinernaliknar de som finns i den slutna vården. Patienterna betalar bara en vanligpatientavgift och inte någon separat läkemedelsavgift.Överföringarna från förmån till rekvisition var en av förklaringarna till attkostnaderna för slutenvården ökade kraftigt under en stor del av 2000-talet(se figur 3). En annan förklaring var introduktionen av dyra specialläkemedelför bland annat behandling av cancer. Dessa används ofta endast somrekvisitionsläkemedel på sjukhus. Det finns dock också läkemedel som finansierasbåde via förmånssystemet och via slutenvårdsbudgeten. Landstingensrutiner kan variera kraftigt i detta avseende.I takt med att fler landsting börjar redovisa sina rekvisitionsläkemedel inettopriser ökar möjligheterna att bedöma deras faktiska utgifter. De rabattersom landstingen får när de rekvirerar läkemedel, och som enligt uppskattningarkan uppgå till mellan 8 och 15 procent av bruttopriserna, fannstidigare inte alls med i denna statistik. Detta gjorde också att den verkligaökningstakten för rekvisitionsläkemedel var lägre än vad som syns i diagrammet.I och med att vissa rabatter fortfarande inte offentliggörs och detäven blir vanligare att avtalen bygger på återbäring från tillverkaren tilllandsting, till exempel i relation till behandlingsvolym eller -resultat, kommerstatistiken även i framtiden inte att visa hela kostnadsbilden trots redovisningeni nettopriser.Mellan 2010 och de första månaderna av 2013 har 15 landsting, däriblandStockholms läns landsting, Västra Götalandsregionen och Region Skåne,övergått till redovisning av nettopriser. Fyra landsting i Norrland samt Jönköpingsläns landsting och Örebro läns landsting hanterar fortfarande detgamla systemet [2]. En konsekvens av övergången till nettopriser och detfaktum att det inte görs samtidigt är att jämförbarheten i uppgifterna förrekvisitionsläkemedel är mycket besvärlig några år framöver.17