Det historiska perspektivet

Religionslagstiftning i Sverige under senare delen av 1600-talet
Under senare delen av 1600-talet blev religionslagstiftningen hårdare. Denna ”intolerans”
kan paradoxalt nog betraktas som uttryck för att det svenska riket hade blivit
alltmer mångreligiöst. De reformerta trosutövarna i storstäderna och i de uppländska
bruken och likaså deras beskyddare hade blivit offentliga och etablerade. Mot mitten
och senare delen av seklet hade det blivit allt vanligare att folk sökte sig till Sverige på
grund av religionsförföljelser på kontinenten. Under 1670- och 1680-talen intensifierades
under Ludvig XIV:s regim trycket mot hugenotterna i Frankrike. Den religionsfred som
hade stadgats genom edikten i Nantes 1598 inskränktes alltmer för att helt upphävas
år 1685. Särskilt de franska reformerta migrerade som en följd av hårda förföljelser och
även Sverige tog emot en andel av dessa flyktingar. 37 Behovet av att betona uniformiteten
i lagstiftningen späddes också på av processen att integrera de nya provinserna i riket.
Från 1650-talet och framåt påbörjades en i praktiken långsam process att få Skånelanden
att bli svenska, en process i vilken kyrkan i Skånelanden spelade en viktig roll. 38
Till den skärpta religionslagstiftningen hörde 1655 års religionsstadga. I inledningen
till stadgan betonades att den utgjorde en reglering av en alltmer svårhanterbar mångreligiös
verklighet. Även om regenterna i riket under decennier värnat om den sanna
evangeliska läran, hade i riket sekter och läror som kallade sig kristna, men vars tro ansågs
långt från renheten i Kristi och apostlarnas lära, gentemot gällande lagar och stadgar
på några orter i Sverige börjat ”formera sig samqwemer och öffningar aff sine Religioner”.
39 Då toleransen av sådana villfarande sekter inte bara födde religionsstrider utan
också missförstånd och villfarelse i regement och hushåll, var det aktuellt med en ny
stadga. 40 Stadgan innebar att ingen i riket fick påbjuda någon annan religion än den
evangeliska och inte heller hålla samkväm och övningar i enlighet med annan tro. Samtidigt
fick de trosutövare som inte följde Confessio Augustana (den lutherska kyrkans
bekännelse) och verkade i landet lov att vara kvar om de levde ”roligen, stilla och vthan
förargelse”. 41 I detta avseende vidmakthölls toleranstraditionen från Gustav II Adolf.
Det angavs att om ”the wele hålla sin devotion medh läsande och siungande, skole
the thet vthi sine huus och Logementer innan lychte dörar, och för sigh sielf allena, vthan
någon förargelse och anstelt samqwem medh andre, göra och förrätta, så at the ingen
37
38
39
40
41
Holmquist, s. 106 f.; Bedoire, s. 135.
Montgomery, s. 152 f.
Stiernman (1744), s. 56.
Ibid., s. 56 f.
Ibid., s. 60.
141