Det historiska perspektivet

Historiker inom akademien visar allt större intresse för skönlitteratur och dess förmåga
att skapa mening och representera samband mellan dåtid, nutid och framtid.
Idag finns en medvetenhet om att litteraturen, genom sina olika litterära tekniker, är
ett användbart verktyg för mediering av olika historiska källor. 2 Men i forskningsfältet
om historisk fiktion glömmer man ofta bort läsarnas betydelse för meningsskapandet.
Det går inte att bortse ifrån att genren historisk fiktion är ytterst populär bland läsare,
vilket inrättandet av olika litteraturpriser för historisk fiktion vittnar om. 3 Liksom det
litterära verket själv, bör även läsarna ses som en medierande instans, eftersom de bidrar
till att texten, inklusive historiska källor, kommer till liv och räknas i ett här och nu.
Gemensam litteraturläsning i ett historieklassrum kan därför vara betydelsefullt, så ”att
eleverna breddar, fördjupar och utvecklar sitt historiemedvetande”, samt sin ”förmåga
att använda historisk metod och förståelse av hur historia används”. 4
Att lyfta in litteraturläsning i historieämnet kräver dock en viss inblick i litteraturämnet.
Litteraturvetenskap utgörs till stor del av historia, då man studerar utvecklingen av
litteratur och fiktion från människans ursprung fram till nu. Författare i olika epoker
bygger sina verk på en samtid – Strindberg skildrar satiriskt sin samtid i Svarta fanor
(1907) men även i Röda rummet (1879), eller på gångna tider – Carl Jonas Love Almqvist
väljer mordet på Gustav III i Drottningens juvelsmycke (1834) – men även på en
avlägsen framtid, som Louis-Sébastien Mercier, när han 1771 publicerar L’an 2440 (År
2440). Risken att sammanblanda tids- och epokhorisonter i romanskrivandet gör att
det är nödvändigt att ta hänsyn till ett litterärt verks kontext, liksom man i historia
måste beakta en källas tillkomsttid. Läsandets ögonblick blir därför ett möte mellan
olika samtidskontexter.
För det första präglas verket av författarens erfarenheter av sin samtid och historia.
Men verket är också färgat av språkstil och förhållningssätt genom texten. Här kan
man nämna Eyvind Johnsons romaner som både är historiska och samtidsorienterade,
exempelvis Strändernas svall (1946) och Hans nådes tid (1960). Genom läsning och
tolkning av hela Johnsons verk har litteraturvetare observerat en karaktäristisk historiesyn
hos författaren. Detta förhållningssätt kan kortfattat beskrivas som uppbyggd av
två motstridiga delar, å ena sidan en ständig upprepning av liknande händelser utan att
människan tar lärdom, å andra sidan tidens ofrånkomliga förbundenhet med utveckling.
5 Dessutom framkommer en kritik av den tid och det samhälle Johnson själv levde
2
3
4
5
Eliasson, Karlsson, Rosengren & Tornbjer, s. 2.
Mitchell & Parsons, s. 1.
Skolverket, s. 66.
Bäckman; Rönnbäck.
58