Det historiska perspektivet

skandinaviska språken. Det ökade antalet språkljud och det reducerade antalet runor
fick som följd att somliga runor kom att användas för att beteckna flera olika språkljud. 8
Detta innebär att den som formulerade en runinskrift hade färre tecken att hålla reda på,
men samtidigt kan inskrifterna ha blivit något svårare att tyda för den som läste dem.
Olika forskare har presenterat olika teorier om hur utbredd läskunnigheten kan ha varit
under den senare delen av vikingatiden. Somliga har antagit att antalet resta runstenar
har avspeglat läskunnighetens utbredning i olika områden, medan andra menar att det
vikingatida runstensristandet och -resandet utgör en elitistisk skriftkultur och att runkunnigheten
var begränsad till vissa sociala skikt, såsom storbönder. 9
Eftersom somliga runor kan beteckna flera olika språkljud underlättar det om tolkningen
sker i flera steg. Det första steget är att identifiera runorna som ingår i inskriften.
På en rest runsten börjar läsningen ofta men inte alltid längst ned till vänster på stenen,
alternativt vid rundjurets huvud (om runorna har ristats i en ormliknande djurkropp).
Man måste dock vara beredd på att revidera läsordningen i efterhand, om det resultat
man får inte ger någon språklig innebörd. Det andra steget är att translitterera runorna
till latinska bokstäver. Detta innebär alltså att man i tur och ordning noterar runornas
olika translittereringsbokstäver, vilka alltså inte alltid måste motsvara varje runas aktuella
ljudvärde. Detta steg underlättar tolkningen, samtidigt som det gör det möjligt att till
exempel urskilja eventuella individuella sätt att stava som har använts i olika inskrifter
eller av olika runristare. Det tredje steget är att översätta inskriften till nusvenska. Bland
forskare föregås översättningen till nusvenska av en översättning till normaliserad runsvenska
(en konstruerad språkform som återger hur runsvenskan kunde ha sett ut om
man hade skrivit den med latinska bokstäver med de stavningskonventioner som vi har
idag).
Den 16-typiga runsvenska runraden som användes under vikingatiden framträder på
resta runstenar oftast genom de så kallade normalrunorna: 10
8
9
10
Pettersson (2005), s. 52 ff.
Bianchi (2010), s. 34 ff.
Det fanns även en något enklare variant av runraden som består av de s.k. kortkvistrunorna,
och en tredje som består av s.k. stavlösa runor (eller Hälsingerunor)
och som påträffas på ett fåtal runstenar i Hälsingland och Södermanland.
73