Det historiska perspektivet

Medan Wiechel utmålade Sverige som ett genom historien homogent land som först
under de senaste decennierna hade omdanats genom en oreglerad invandring, uppmärksammade
Harrison återkommande immigrationer till Sverige – och den inhemska
mångkulturen och mångspråkigheten – som något som inte bara utgjorde en historisk
realitet utan också som har varit kulturellt, ekonomiskt och politiskt berikande för det
svenska riket.
Inte heller i religiöst avseende har Sverige varit homogent. I och med reformationen
under 1500-talet förändrades Europa genom att bli mångreligiöst i betydelsen mångkonfessionellt.
I samverkan mellan kyrka och stat etablerades olika konfessioner vilka
utgjorde skilda juridiska enheter. Dessa olika konfessioner uppvisade samtidigt påtagliga
likheter, och detta oavsett om det handlade om katoliker, reformerta eller lutheraner.
Till dessa likheter hörde strävan efter att i samverkan med världslig makt maximera det
konfessionella inflytandet över de människor som levde inom ett visst område. I praktiken
rådde dock ofta samsyn över konfessionsgränserna och folks trosutövning låg inte
alltid i linje med det konfessionella idealet. Det svenska riket intog under 1600-talet en
plats i detta europeiska konfessionssamhälle. De religionslagar som utfärdades under
detta och det följande seklet kan utifrån vår tids perspektiv förefalla stränga men de var
samtidigt logiska i det politiska och religiösa europeiska sammanhang i vilket de utfärdades.
Sverige var inte ett unikt land i detta avseende utan berördes i stor utsträckning
av samtidens folkförflyttningar. Till riket sökte sig dessutom understundom religiösa
minoritetsgrupper för att få skydd. Religionslagstiftningen återspeglar med andra ord
den växande mångreligiösa situationen i riket. Under 1700- och 1800-talen blev riket
i etniskt avseende mer monolitiskt. Samtidigt blev det ännu mer mångreligiöst genom
väckelser, invandrarsamfund och frikyrkorörelse.
Givetvis var det en specifik konfessionskultur som dominerade trosutövningen men
min poäng är att Sverige i detta avseende inte skilde sig nämnvärt från andra samtida
europeiska länder. Den europeiska konfessionalismen innebar försök att genom konfessionellt
färgade styrinstrument fostra folken i rätt riktning. Samtidigt betonas alltmer i
studier av tidigmodern europeisk konfessionalisering att levande trospraxis genom förhandlingar,
anpassningar och motstånd bidrog till att skapa en social realitet som inte
fullt motsvarade överhetens konfessionella ideal. Den praktiska relationen mellan olika
konfessioner var tvetydig och präglades mer av ekonomiska och sociala realiteter än av
trosprinciper. Det vi kallar tolerans kom växte enligt detta perspektiv i Europa inte fram
som en följd av upplysningsfilosofin utan blev snarare en följd av behovet av att hantera
1600-talets flerkonfessionella verklighet. 77
77
Dixon, s. 2–6; se även Walsham.
149