Det historiska perspektivet

men har skilda uttryck för kategorierna. 1 Benämningarna nedan är valda av författaren.
2 Dessa skolideologier har i varierande grad och periodvis haft stöd hos politikerna,
vilket kommenteras nedan. De var och är naturligtvis produkter av sin tid och kan
kortfattat beskrivas så här:
• Klassicism (eller klassicistisk skolideologi), betoning av att skolundervisningen utgår
från klassisk bildning och humanistisk tradition. Viktiga ämnen är språk, litteratur,
historia samt konst- och musikhistoria. Uppgiften är att klarlägga och förmedla det
kulturella arvet. Undervisningen ska inte störas av dagspolitiska trender utan dess
fokus bör ligga på långa linjer och samband. Läraren förutsätts besitta erforderliga
kunskaper och kunna förmedla dem till eleverna. Således bör undervisningen bygga
på att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan lärare och elev. Englund benämner
detta som ”perennialism” och Lundgren använder termen en ”klassisk läroplanskod”.
Klassicismens guldålder var 1800-talets senare del med sträckning en god bit in på
1900-talet. Bland tillskyndarna återfanns universitetslärare, högre tjänstemän inom
statsförvaltningen, läroverkslärare och flickskolelärarinnor men även folkskollärare
och personer ur lägre socialgrupper med klassiskt bildningsideal.
• Realism (eller realistisk skolideologi), betoning av att skolundervisningen utgår från
vetenskap och beprövad erfarenhet. Undervisningsämnena ska vara klart definierade
och läras ut vart och ett för sig. De ska i allt väsentligt bygga på de bakomliggande
universitetsämnena. Uppgiften är att ge eleverna grundläggande, allmänna färdigheter
och kunskaper. Inlärningen ses vidare som ett resultat av hårt studiearbete. Således
bör undervisningen bygga på att det finns ett hierarkiskt förhållande mellan lärare
och elev och undervisningsmetoderna är traditionella. Englund benämner detta
som ”essentialism” och Lundgren använder termen en ”realistisk läroplanskod”. Realismens
storhetstid sträcker sig från 1920-talet fram till mitten av 1960-talet. Bland
dess tillskyndare återfanns exempelvis universitetslärare och alla sorters skollärare.
• Progressivism (eller progressivistisk skolideologi), betoning av att skolundervisningen
ska bidra till att reformera samhället. Därför bör utbildningen vara antielitistisk och
måste utformas så att den når elever ur alla samhällsgrupper. Utifrån idéer från den
amerikanske reformpedagogen John Dewey ställs elevaktiviteten i centrum, dvs.
1
2
Se Englund; Berg, Englund och Lindblad; Lundgren.
De förekommer också i Larsson (2011), kap. 6, samt i annan form i Hellstenius.
156