Det historiska perspektivet

Runstenen är 1,14 meter hög och 0,83 meter bred. Runorna är 14 centimeter höga. 57
De är placerade precis intill ristningsytans kant, så att en yttre linje i runbandet uppenbarligen
inte har ansetts vara nödvändig. Läsningen börjar längst ned till vänster. Innanför
runbandet är ett grekiskt kors ristat, vilket tycks vila på en trebent fot. Denna typ av
kors stående på en fot har liknats vid de altarkors som finns bevarade från senare tider
alternativt ett processionskors som bars på en stång och placerades i en fot när mässan
inleddes. 58 Inskriften lyder:
o"sbakR · !le"t ...sa : kubl : eftiR : faþur : stiubsun : sin :
Ōspakr lēt [ræi]sa kumbl æftir Faður, stiūpsun sinn.
Ospak lät resa vården (kumlet) efter Fader, sin styvson.
Tre runor i ordet resa har nötts eller slagits bort på ristningsytans vänstra kant. Några ytterligare
runor är delvis skadade men har kunnat suppleras med hjälp av kontexten. En
överflödig diagonal bistav till vänster om b i runföljden kubl antyder att ristaren kan ha
tvekat mellan stavningarna kuml och kubl. 59 Han har dock fastnat för runföljden kubl
med normenligt utelämnande av m-runa framför /b/. 60
Inskriften är alltså utförd till minne av en styvson, vilket är ovanligt i svenska runinskrifter.
I Småland är denna inskrift unik i detta avseende, men bland övriga Sveriges runinskrifter
möter orden stiūpa (’styvdotter’), stiūpr (’styvson’) och stiūpsunn (’styvson’) i endast
sju ytterligare inskrifter, varav två är ristade av samma person till minne av samma person. 61
Stenen har låtits ristas och resas av en person vid namn Ospak med betydelsen ’oklok,
ofredlig, vild’. Adjektivet ospaker används i denna betydelse medeltiden igenom och in
på 1600-talet. 62 Det är möjligt att anta att Ospak har fått sitt namn på grund av personliga
egenskaper, kanske som ett binamn i vuxen ålder. Det finns flera olika personnamn
inledda av det negerande prefixet Ō- belagda i de svenska vikingatida runinskrifterna.
Deras betydelser förefaller inte sällan nedsättande, men deras förekomst bland personer
som låtit rista och resa runstenar antyder att bärarna själva har använt dem. 63 Namnet
57
58
59
60
61
62
63
Kinander, s. 250.
Lager, s. 136
Kinander, s. 250.
Lagman, s. 27 f.
Peterson (2006), stiūpa, stiūpR, stiūpsunn/stȳksunn; Samnordisk runtextdatabas
De båda inskrifterna som hör ihop är U 312 och U 313, som båda är utförda
på uppdrag av Gunnar efter styvdottern och av Holmdis efter dottern Iufurfast.
Söderwall, ospaker; Ordbok över svenska språket (1893–), ospak.
Williams (1993), s. 95 ff.
87