Det historiska perspektivet

Den politiska följsamheten till trender förklarar också varför de politiska partierna
blev marknadsorienterade under 1980-talet med fortsättning under 1990-talet, något
som fick utslag i deras syn på organiseringen av den offentliga sektorn och därmed
skolan. Med nationalekonomen Agneta Hugemarks terminologi kan man hävda att
ekonomernas ”professionaliseringsprojekt” ledde till att de accepterades som experter
på områden de inte hade någon kunskap om. ”Det absolut avgörande var att förstå hur
den ideala marknaden fungerar – och det gör varje ekonom.” 15 När väl kamerala värden
upphöjts till högsta norm och mätmetoder utifrån dem gjorts till värderingsinstrument
för bland annat utbildningsverksamhet, var det knappast möjligt för något parti
eller någon politiker att på kort sikt förändra den rådande ordningen. Ett kameralistiskt
tolkningsföreträde var således etablerat.
1990-talets skolpolitik baserades på de två tolkningsföreträdena, symbiosen av ett
skikt progressivistiska pedagogers skolsyn och statskommunala kamrerares syn på offentlig
verksamhet. De förra fick frihet att lansera sina käpphästar mot att de gav en nödtorftig
vetenskaplig legitimitet åt de senares krav på avveckling av skolans kvalitetsstödjande
regelverk. 16 Dessa regler hade i hög grad utgjort en barriär mot att skolan skulle kunna
bli till vad som helst, personellt, innehålls- och resultatmässigt. De avvecklades nu och
därmed, på många skolor, också kvaliteten i undervisningen. Detta hindrade inte att
förhållandena på andra skolor kunde vara utmärkt bra och att undervisningen kunde
vara väl anpassad för de flesta elever, men det fanns ingen som helst garanti längre. Systemet
omöjliggjorde inte att en viss enskild skola kunde vara lyckad men de generella
kvalitativa miniminivåer som tidigare fanns saknades nu. Detta var också en av de viktigaste
orsakerna bakom tillväxten av friskolorna. Skoldebattören Inger Enkvist beskrev
år 2000 förhållandet så här: ”Den extrema uppfattningen om jämlikhet som präglat
svensk skola verkar alltså leda till uppkomsten av en privat utbildningssektor, dvs. motsatsen
till det som avsågs.” 17 I själva verket var nog de växande skillnaderna inom den
offentliga skolan minst lika segregerande som tillkomsten av de fristående alternativen.
Hur kan man då förklara förändringarna av skolpolitiken från 2003? När, trots
larmrapporter och allt starkare kritik mot den förda skolpolitiken, denna fortsatte i
samma hjulspår och kring millennieskiftet såväl skolminister Värnersson som Skolverkets
generaldirektör aviserade ytterligare steg i progressivistisk riktning, blev skolfrågorna
politiskt kontroversiella. Ett av oppositionspartierna, Folkpartiet, profilerade
sig med ett helt motsatt budskap. Redan 2003 markerade den socialdemokratiska re-
15
16
17
Hugemark, s. 73.
Detta resonemang finns utvecklat i Larsson (2011), särskilt kap. 5 och 6.
Enkvist, s. 137.
165