Det historiska perspektivet

Inskriften innehåller flera runor som ter sig vända åt fel håll eller till och med uppochned.
Sådana runor brukar kallas vändrunor respektive stuprunor. I runföljden suikui utgör
s-runan en vändruna. I runbandet på stenens sida är t-runan i runföljden at samt
r- och u-runan i fiarui stuprunor. R-runan i fiarui avviker även genom att den i sin
topp inte når ända upp till runbandets avgränsande linje.
Omdömet som stenens ristare får i Smålands runinskrifter är inte positivt; där får läsaren
veta att ”[i]nskriften röjer föga förtrogenhet med runorna [och att] talrika felristningar
förekomm[er]”. 67 Sådana påståenden kan, och bör, prövas och nyanseras. 68 Om man
granskar de ortografiskt avvikande ristningar som finns i inskriftens oskadade partier
finner man fyra avvikelser. Den första utgörs av en grafisk förväxling mellan a- och n-
runan i stia. Den andra består av en uteglömd (omedveten avvikelse) avslutande r-runa
i faþu. Den tredje har två alternativa förklaringar: i þn förefaller en a-runa utelämnad,
om det inte i själva verket är frågan om ytterligare en grafisk förväxling mellan a- och
n-runan. 69 Huruvida ordet är tänkt som ett þann eller ett þā är omöjligt att svara på om
inte stenens topp påträffas, där verbets numerusböjning skulle kunna besvara frågan. 70
Om verbformen signalerade numerus, kan ristaren mycket väl ha förkortat pronomenet
medvetet. 71 En eller flera ortografiska avvikelser finns även i den avslutande och hittills
otolkade runföljden astn. Vi har redan konstaterat ett fall av grafisk förväxling mellan
a-runa och n-runa, liksom fall av utelämnade runor. I sekvensen astn finns åtminstone
i slutet en möjlighet att en sådan förväxling har skett, och runföljden skulle med en sådan
förväxling i åtanke kunna utläsas asta. Frågan är dock om genitiv av mansnamnet
Aste passar in i sammanhanget, vilket som synes är fragmentariskt på grund av skadan.
Runföljden kan även vara ett resultat av en sammandragning, medveten eller omedveten.
Som konstateras ovan har det funnits utrymme för ytterligare 7–8 runor om man
räknar med att inskriften på denna sida bara har bestått av ett enda rakt band. Det är
inte omöjligt att den saknade kontexten, om stenens fot återfanns, skulle ge en relativt
snar lösning.
67
68
69
70
71
Kinander, s. 219.
Nedan i anslutning till Lagman (1989).
Alternativet þan motsvarar ackusativ av det demonstrativa pronomenet sa(R),
þann (’den’), medan þa motsvarar ackusativ av tredje personens plurala personliga
pronomen þā (’dem’).
Det singulara þann skulle medföra en runföljd motsvarande verbformen svæik medan
det plurala þā skulle medföra en runföljd motsvarande den plurala verbformen sviku.
Lagman, s. 31.
90