Det historiska perspektivet

skolan och önskar sedan den tredje reformperioden inleddes ett förstatligande. Sverigedemokraterna
har som nytt riksdagsparti en kort historia i dessa sammanhang men
deras skolsyn får närmast betraktas som baserad på den realistiska traditionen. Partiet
önskar ett förstatligande av skolan.
Varför har partierna hamnat där de är? Enkelt uttryckt kan man avläsa vissa grundläggande
variabler. Socialdemokraterna liksom Västerpartiet kommunisterna var progressivistiskt
influerade. Detta låg 1989 bakom partiets ställningstagande att helt bryta
med den åtminstone delvis på realistisk tradition existerande skolan. Socialdemokraterna
var därutöver också starkt kameralt inspirerade och hade även av den anledningen ett
intresse av att kommunalisera skolan.
De borgerliga partierna hade före 1990 en på den realistiska traditionen baserad
skolsyn. Centern gick dock redan på 1960-talet i samma riktning som Socialdemokraterna.
De borgerliga var alla för ökad valfrihet, vilket de ansåg att den av Socialdemokraterna
inspirerade skolan inte hade tillräckligt av. När de så 1992 nådde en samsyn
med Socialdemokraterna om införande av elevpeng, den så kallade valfrihetsreformen,
gladdes de så mycket åt denna marknadsorientering att de släppte sin kritik av kommunaliseringen.
Det senare gäller inte Folkpartiet. För Kristdemokraternas del spelade
det stor roll att en möjlighet till införande av skattefinansierade konfessionella skolor
nu skapades. Miljöpartiets motstånd mot kommunaliseringen försvann av motsvarande
skäl, att skolor baserade på alternativa pedagogiska teorier nu skulle kunna finansieras
med skattepengar.
Genom kommunaliseringsbeslutet besegrade progressivismen och kameralismen tillsammans
den kvardröjande realistiska skolideologin. Genom införandet av elevpeng några
år senare befäste den kameralistiska synen sin ställning ytterligare, eftersom de borgerliga
partierna nedtonade sin kritik av kommunaliseringsbeslutet. Skolhuvudmännens primat
gällde under resten av 1990-talet och flera år efter millenieskiftet. Lärarnas flykt från skolan,
svårigheterna att locka duktiga strudenter till lärarutbildningen och så småningom
de fallande skolresultaten innebar emellertid att både de progressivistiska och de kameralistiska
idealen ifrågasattes allt mer. Den minsta gemensamma nämnare som den
borgerliga alliansen kunde enas om gällde skärpt statlig kontroll av skolhuvudmännen
och en uppstramning av lärarutbildningen. Därför kom den borgerliga skolpolitiken
under åren 2006–2014 i hög grad att handla om detta. Någon större förändring av
skolhuvudmännens långtgående inflytande över skolan blev det inte fråga om, eftersom
det inte fanns någon majoritet för detta i riksdagen, varken totalt sett eller inom den
borgerliga alliansen. Det fanns dock en klar majoritet för 2011 års reformer, som i allt
väsentligt också innefattade Socialdemokraterna, som från 2003 gradvis lade om sin
skolpolitik i samma riktning som den borgerliga alliansen.
169