Stenspåren längs Tipptoppvägen Sven-Inge Windahl 2018

Häradsgränsen kan ha gynnat stenhuggningsverksamheten på flera sätt. Stenhuggning har genomförts för
att skylta för gränssträckningen. Och eftersom det rör sig om en större bygdegräns, så kan det ha krävs en
omfattade stenhuggning för att åstadkomma en ”ståndsmässig” stenskyltning. Till häradsgränser var ofta
också gränsstigar anknuta, som underlättade olika typer av transporter - även av huggen sten. Kring
häradsgränser fanns också ofta skogsallmänningar, där det antagligen var relativt lätt för intresserade att få
tillstånd att bedriva stenhuggeri. Här kunde stenhuggning utövas även av människor, som inte ägde någon
egen skogsmark. Men skärskådar man de gamla klyvplatserna närmare, så får åtminstone jag intrycket att
det nog varit sällan som huggningarna gjordes för att transportera användbar brukssten ur skogen.
Huggningarna verkar mer ha genomförts för att få fram stenmaterial, som använts på plats för syften som
inte alltid är lätta att förstå. Det räcker knappast att hänvisa till behovet av gravtäckningssten, skyltning för
boplatser och kultplatser i äldre tider eller till behovet gränsskyltningsmaterial under senare tidsperioder för
att förklara den stora mängd huggen sten som producerats med gammal traditionell huggmetod. Och det
räcker inte att hänföra det huggna stenmaterialet till det moderna vägbyggandet. Det finns stora mängder
huggen sten i områden i Storskogen, som ligger alldeles för lång från Tipptoppvägen för att över huvud taget
ha något med vägbyggandet att göra.