Landskapsanalys - Exempelbanken

6 Götalandsbanan i landskapet - hot och möjligheter
66
6 Götalandsbanan i landskapet
– hot och möjligheter
Höghastighetsbanor i landskapet
Landskapsanpassning är ett uttryck för relationen mellan järnvägen och
den fysiska omgivningen. Järnvägens lokalisering i landskapet beror ytterst
på valet av målpunkter, det vill säga de orter som banan ska förbinda. Den
effektivaste linjedragningen mellan målpunkterna är en rät linje. Hur stora
avvikelser som kan accepteras beror på valet av restidsmål och hastighetsstandard.
Geometriska krav i plan och profil
Äldre järnvägar lokaliserades av byggtekniska skäl så att de i möjligaste
mån följde landskapets huvudstrukturer. Det var till exempel enklare att
bygga en järnväg längs en dalgång än tvärs densamma, och så länge kravet
på korta restider var lågt kunde järnvägen följa dessa huvudstrukturer. En
modern höghastighetsbana kan inte ta denna typ av hänsyn då de önskvärda
målpunkterna (stationerna) ligger på stora avstånd från varandra och
restiden mellan dessa ska vara så kort som möjligt.
Höjda krav på hastighet och komfort har lett till att järn vägen blivit stelare.
Radierna i horisontal- och vertikalled måste vara stora för att önskad hastighet
ska kunna uppnås utan att resenärerna ska uppleva obehag. Kravet
på horisontalradier (helst inte mindre än 6 600 m) och vertikalradier (44 000
meter) är för Götalandsbanan större än för andra typer av järnvägar.
En höghastighetsbana för persontransporter kan dock luta mer än en järnväg
för tunga godståg (35 meter per kilometer, jämfört med 10 meter per
kilometer). De geometriska kraven innebär svårigheter att anpassa banan
till kuperade landskap. Det krävs stora ingrepp i terrängen om höjdskillnaden
mellan en dal och omgivande höjder är stor, framför allt om avståndet
mellan topp och dal är kort. Järnvägens stela och storskaliga geometri ska
möta en omgivning som oftast har helt andra geometriska villkor. Denna
relation är avgörande för landskapsanpassningen.
Kopplingspunkter och bytespunkter
Kopplingar mellan en höghastighetsbana och befintligt järnvägsnät tar stor
plats. Det rör sig om kvadratkilometerstora områden för att järnvägarna
ska kunna korsa varandra planskilt i önskade hastigheter. Valet av plats för
kopplingspunkterna är därför av stor vikt för landskapsanpassningen.
Stationer och resecentra ligger oftast i tätt bebyggda områden, med små
frihetsgrader vad gäller lokalisering. Kraven på en välfungerande station
(bytespunkt) och järnvägens stela geometri påverkar i hög grad anpassningsmöjligheterna
till stadens och landskapets övriga strukturer och värden.
En järnväg som byggs för höga hastigheter har en stel och storskalig geometri. Den raka och jämna banvallen för ofta med sig stora ingrepp i landskapet. Foto: Bengt Schibbye
Järnvägen i förhållande till olika topografiska former. I ett starkt kuperat landskap krävs både stora
broar och långa tunnlar (alternativt omfatt ande skärningar). I ett varierande och mycket småbrutet
landskap kommer järnvägen att orsaka en mängd bankar, skärningar, broar och tunnlar. Där järnvägen
ska ansluta till samhällen i botten av tydliga sprickdalar (som i Jönköping, Ulricehamn och Borås) krävs
mycket långa tunnlar för att ta sig ner från de omgivande höjderna. Illustration: Eva-Lisa Andersson,
Ramböll