Landskapsanalys - Exempelbanken

Vätternsänkan har karaktären av djup havsvik, omgiven av förkastningsbranter
och berg som höjer sig hundratals meter över sjön. Dalgångarna söder
om Jönköpings stadsbygd reser sig brant upp mot det omgivande höglandet.
Sluttningarna runt stadskärnan domineras av bostadsbebyggelse. I
de trånga dalarna längs Tabergsån och Huskvarnaån ligger bebyggelse och
industrier tätt.
Söder om Västgötaslätten finns, precis som i Östergötland en övergångsbygd,
där slätten övergår i ett mer uppbrutet odlingslandskap och Västergötlands
sprickdalslandskap. Skogklädda höjder blir alltmer dominanta i
söder. Landskapet är mer storskaligt böljande, med större avstånd mellan
höjderna och med vidare dalar än i Östergötland. De nord-sydliga vattendragen
bildar distinkta dalgångar med branta sidor, framför allt i södra delen
av förstudieområdet, medan terrängen i norra delen är mer uppbruten.
Ett naturligt gränsland
På ett övergripande plan finns det i huvudsak tre strukturer som ligger bakom
naturens karaktär inom förstudieområdet.
Mötet mellan den barrskogsdominerade taigan och det mellaneuropeiska
lövskogsbältet. Området utgör den nord liga utkanten av lövskogsbältet
som är mycket betydelsefullt för många av Europas lövskogsarter,
både växter och djur. Dessa arter har i övriga Europa blivit undanträngda
av ständigt växande tätorter och uppodling. I detta gränsområde mellan två
naturgeografiska regioner är variationen mycket betydelsefull. Hålaveden
och biosfärsområdet östra Vätterbranten har störst koncentration av biologiskt
rika skogs miljöer. Vätterns förkastningsbranter har ett klimat som
lämpar sig för sydliga arter medan höglandet mer liknar Norrland och därför
passar arter med en nordlig utbredning.
Det gamla bondesamhällets sätt att bruka hagar, ängar och utmarksbeten
medförde att den biologiska mångfalden ökade, både i skogen och
på ängarna. Fram till andra världskriget höll man fast vid stora delar av det
tidigare bruket men därefter har en kraftig förändring av odlingslandskapet
ägt rum. Naturbetesmarker har övergivits, ängar har ersatts av vallodling på
åker och utmarksbetena omvandlats till tät skog. I vissa delar av landskapet
har det äldre och mer småskaliga jord- och skogsbruket bevarats. Till exempel
utgör Hålaveden och övergångsbygden, mellan Östgötaslätten och
småländska höglandet, ett av Fastlandssveriges största sammanhängande
ängs- och hagmarksområden.
Utmarksbeten: I det gamla bondesamhället delade man in
markerna i inägor, som bestod av åkrar och ängar och utmarker
som brukades som betesmarker och för gagnvirke etc. Inägorna
stängslades in medan djuren strövade fritt på utmarken.
Övergången från kontinentalt till oceaniskt klimat är den tredje strukturen
som ger naturens skiftningar. Öster om Vättern är nederbörden lägre
och klimatet mer kontinentalt. Åt väster sker en övergång till ett oceaniskt
och nederbördsrikare klimat. Nederbörden är avgörande för många arter
som kräver hög luftfuktighet och för att högmossar ska utbildas. Väster om
Vättern finns ett myller av stora och små våtmarker med bland annat några
av Sveriges största högmossar, Komosse och Dumme mosse. Genom detta
område går också ett stort sammanhängande, nordsydligt skogsmarksområde
som förbinder Tiveden med småländska höglandet.
Förkastningsbrant: En förkastningsbrant är den höjdskillnad
som uppstår då en bit av jordskorpan har rört sig relativt en
annan.
Vätterns förkastningsbranter har ett klimat som lämpar sig för sydliga arter medan det omgivande småländska höglandet mer liknar Norrland
och därför passar arter med en nordlig utbredning.
Biosfärsområde: Områden med hög biologisk mångfald som
nomineras av nationella regeringar till FN-organet UNESCO.
Taiga: Världens största skogsområde som sträcker sig runt
norra halvklotet. Barrskogar dominerar. Taigan sträcker sig från
Skandinavien genom ryska Sibirien samt vidare genom Nordamerika.
Naturbetesmark: Är en benämning på en hagmark som inte
konstgödslats eller brukats med plog. Ett utmärkande drag är
hög biologisk mångfald.
2 Landskapets övergripande karaktär
7