JO:s ämbetsberättelse 2006/07

2006/07:JO1
16
och åklagare – som har att avgöra i vilken utsträckning de vill ta del av och
eventuellt använda material som finns i den s.k. slasken. Vidare är det självfallet
av största vikt att den som sammanställer ett förundersökningsprotokoll
bemödar sig om att redovisa utredningsmaterialet på ett objektivt sätt och
således tar med både uppgifter och bevis som stöder åtalet och sådant som
kan tala till den misstänktes fördel.
I det aktuella ärendet var en särskild komplikation att det fanns en misstänkt
gärningsman, Jessica, som inte kunde identifieras. När fadern åtalades
antog polisen att det fortfarande fanns skäl att försöka gripa Jessica, även om
det numera finns anledning att tro att Jessica inte är en verklig person. Jag har
i mitt beslut framhållit att så snart uppgifter som rör en annan misstänkt gärningsman
kan ha betydelse för försvaret av en misstänkt som står i begrepp
att åtalas måste den sist nämnde få del av dessa uppgifter även om det skulle
försvåra jakten på den ännu inte gripne gärningsmannen. En tilltalads rätt till
en rättvis rättegång måste sättas före intresset av att kunna lagföra ännu en
eventuell brottsling.
I beslutet riktade jag vidare mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice
riksåklagaren, främst för att hon, sedan nya omständigheter framkommit efter
hovrättens fällande dom,
− handlagt frågan om återupptagande av förundersökningen på ett sätt som
fördröjt ställningstagandet i frågan, och
− trots kännedom om de nya omständigheterna, som i vart fall sammantagna
tveklöst gav upphov till tvivel på att hovrättens dom var riktig, under alltför
lång tid underlät att återuppta förundersökningen.
I den principiella frågan om riksåklagarens roll när en fråga om resning aktualiseras,
intog denne i sitt yttrande i JO:s ärende ståndpunkten, som jag förstod
honom, att åklagarsidans uppgift i första hand är att slå vakt om orubblighetsprincipen,
dvs. att verka för att en dom som vunnit laga kraft skall bestå.
Enligt riksåklagarens uppfattning är det i grunden den dömdes sak att göra
sannolikt att en fällande dom är oriktig och riksåklagaren är därvid den dömdes
motpart, låt vara att även den åklagaruppgiften skall fullgöras med ett
särskilt ansvar för att medverka till att undanröja rättsfel.
Min uppfattning är emellertid att riksåklagaren, när nya omständigheter eller
bevis framkommer som ger anledning att hysa tvivel på en fällande hovrättsdoms
riktighet, måste handla betydligt mera aktivt för att undersöka de
nya uppgifternas bärkraft. Det finns nämligen praktiskt sett inte någon annan
än riksåklagaren som har tillräckliga möjligheter att granska det nya materialet
i ljuset av den tidigare domen. Riksåklagaren har tillgång till åklagar- och
polisväsendets samlade resurser. Den dömde saknar däremot, särskilt om han
som i det aktuella fallet avtjänar fängelsestraff, möjlighet att utreda de nya
omständigheterna närmare. Den dömde är i ett sådant fall hänvisad till att
försöka förmå en advokat att, åtminstone till en början, utan ersättning gå
igenom handlingarna i målet eller hoppas att någon ihärdig journalist skall
intressera sig för fallet.