JO:s ämbetsberättelse 2006/07

2006/07:JO1
20
vissa av de aktuella handlingarna (JO:s ämbetsberättelse 2003/04 s. 435). I
denna ämbetsberättelse redovisas ett annat fall som i huvudsak rör samma
tema. Här gällde det visst forskningsmaterial som inte lämnades ut från det
universitet där det förvarades, trots att domstol hade fastslagit att så skulle
ske. Efter förundersökning fann jag skäl att väcka åtal mot bl.a. universitetets
rektor och den professor som närmast svarade för materialet. De dömdes i
tingsrätten för tjänstefel. Efter överklagande fastställde hovrätten domslutet,
och Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.
När det gäller offentlighetsprincipen vill jag här även nämna att det i ämbetsberättelsen
finns ett beslut som något berör de frågor som kan uppkomma
i rättsligt hänseende när kommunal verksamhet överlämnas till ett privaträttsligt
subjekt. Frågan i det här fallet rörde närmare bestämt offentlighetsprincipens
och därmed sammanhängande reglers ”tillämpning” vid privata förskolor.
I min tillsynsverksamhet har jag för övrigt haft anledning att ibland reflektera
över offentlighetsprincipens tillämpning, eller snarare risken för urholkning
av principen, inom sådana områden där gränsen mellan offentlig
verksamhet och privat verksamhet inte är helt tydlig i praktiken. Detta kan
vara fallet t.ex. inom den högre utbildningen och forskningen där det ofta
förekommer ett nära samarbete mellan universiteten och privaträttsliga subjekt
som bedriver forskningsverksamhet eller svarar för kommersialisering av
universitetets forskning.
Vad gäller myndigheternas ärendehandläggning rent allmänt förekommer
inte sällan klagomål mot att myndigheter, sedan ett beslut har överklagats,
underlåter att inom rimlig tid översända överklagandet till den domstol som
skall göra överprövningen. Ett skäl till dröjsmålet är ofta att myndigheten
först undersöker om det finns anledning att ompröva det egna beslutet. En
sådan skyldighet finns enligt bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223). En
av förutsättningarna för tillämpning av de bestämmelserna är emellertid att
omprövningen kan ske snabbt och enkelt. Tanken är således inte att det skall
behövas någon ytterligare utredning i saken från myndighetens sida utan
förfarandet är tänkt att vara en praktisk lösning i de fall där det direkt kan
konstateras att beslutet har blivit uppenbart oriktigt, t.ex. för att en sakuppgift
har missförståtts eller av förbiseende inte uppmärksammats. Det finns dock
en tendens att myndigheter, kanske framför allt på det kommunala området,
utvidgar tillämpningsområdet för omprövningsbestämmelserna på ett sådant
sätt att myndigheten sätter sig själv i den överprövande instansens ställe.
Därigenom fördröjs den rättsliga prövningen, och det är givetvis inte acceptabelt
från rättssäkerhetssynpunkt.
JO:s tillsyn innefattar även granskning av de myndigheter som själva har
tillsynsansvar. Inom mitt ansvarsområde kan som exempel på sådana myndigheter
nämnas Socialstyrelsen och Skolverket på nationell nivå samt länsstyrelserna,
såvitt gäller socialtjänsten och verksamheten enligt LSS, på regional
nivå. Det förekommer inte sällan anmälningar med klagomål mot hur de
reguljära tillsynsmyndigheterna handlägger sina tillsynsärenden. Som huvudregel
är jag återhållsam med att anlägga synpunkter på hur dessa myndigheter
fullgör sitt tillsynsansvar, och det är endast undantagsvis som jag har haft
anledning att kritisera eller ifrågasätta deras handläggning. Under en följd av