JO:s ämbetsberättelse 2006/07

Jag har under året yttrat mig över Kriminalvårdskommitténs betänkande
Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54). Jag ställde mig i remissvaret positiv
till stora delar av kommitténs förslag och konstaterade att det finns behov av
att förenkla lagstiftningen samt att bättre anpassa den till de förhållanden som
i dag råder inom kriminalvården. Jag ställde mig också positiv till ett system
där den intagnes motivation och eget ansvarstagande bättre tas till vara men
ansåg att ett införande av det förmånssystem som kommittén föreslog skulle
vara förenat med stora svårigheter. Jag har alltjämt denna uppfattning. Här
vill jag betona att många av kommitténs förslag, t.ex. beträffande fotografering
av intagna och visitation av inom anstaltsområdet påträffad egendom, är
sådana att de kan och bör genomföras snarast. Jag har översänt ett antal beslut
till riksdagens justitieutskott och Justitiedepartementet för kännedom för att
understryka detta. Här vill jag ytterligare framhålla att det är angeläget att de
överväganden som förslaget om införande av ett förmånssystem kräver inte
tillåts fördröja lagstiftningsarbetet i övrigt.
När det gäller den andra stora ärendegruppen, nämligen ärenden som rör
socialförsäkring, är det frågor som rör rätten till sjukpenning samt sjukersättning
och aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) som dominerar. Klagomålen
rör som nyss nämnts ofta sakfrågan, dvs. om rätt till sjukpenning m.m.
föreligger. Detta är en fråga som JO normalt inte tar upp. Försäkringskassans
beslut kan överklagas till förvaltningsdomstol. Detta hindrar inte att jag i
akterna ser brister i Försäkringskassans handläggning. Till exempel är försäkringsläkarens
roll vid bedömningen av sjukdom och arbetsförmåga ofta oklar
för den försäkrade, och Försäkringskassans beslut blir därmed obegripliga.
Påfallande ofta rör klagomålen bristen på rehabiliterande insatser, i synnerhet
om den försäkrade saknar arbetsgivare. Det förefaller behövas ett klargörande
mellan berörda myndigheter – Försäkringskassan och arbetsförmedlingen –
om vem som har ansvaret för vad. Det är naturligtvis inte acceptabelt att den
försäkrade av Försäkringskassan får veta att hon inte kvalificerar sig för sjukpenning
medan arbetsförmedlingen för sin del anser att den försäkrade är sjuk
och följaktligen inte står till arbetsmarknadens förfogande. Jag vill understryka
vikten av att det faktiskt görs insatser i rehabiliterande syfte i samarbete
med den försäkrade. Jag har vid flera tillfällen kunnat konstatera passivitet
från kassans sida som tagit sig uttryck i att man utan vidare förlängt redan
långvariga sjukskrivningar. Detta kan i och för sig också vara ett utslag av ett
annat vanligt förekommande problem, nämligen långa handläggningstider. Ett
sätt att skaffa sig arbetsro är onekligen att förlänga en pågående åtgärd i stället
för att arbeta med aktiva insatser; ett annat sätt är att över huvud taget inte
fatta beslut. I båda fallen drabbas den försäkrade men på olika sätt. I det ena
fallet saknas stödet för en återgång till arbetet, i det andra den ekonomiska
försörjningen under sjukdomstiden. Ingetdera är acceptabelt.
Jag har under det gångna året ägnat särskild uppmärksamhet åt överförmyndarverksamheten
i kommunerna. Överförmyndarnas uppgift är att övervaka
bl.a. den förvaltning av huvudmännens tillgångar som utförs av förmyndare,
gode män och förvaltare. Uppgiften kräver allmänna kunskaper såväl i
civilrätt som i de särskilda regler i föräldrabalken som styr den faktiska verksamheten
och tillsynen över den. Överförmyndarna har ett särskilt ansvar
2006/07:JO1
27