JO:s ämbetsberättelse 2006/07

ningarna om när socialtjänstens ingripande är påkallat till skydd för utsatta
barn och ungdomar är ofta mycket svåra. En grundläggande förutsättning är
givetvis att socialtjänsten får kännedom om sådana fall där insatser av olika
slag kan ge stöd och hjälp i en besvärlig situation. Det är ett känt problem att
socialtjänsten inte alltid nås av sådan information från de myndigheter som
enligt socialtjänstlagen (2001:453) är skyldiga att ”slå larm”, t.ex. skolan och
hälso- och sjukvården, att en utredning kommer till stånd. Även om det kan
vara förståeligt att många drar sig för att göra en anmälan, som ju kan leda till
ett stort ingrepp i den enskildes förhållanden, måste å andra sidan beaktas
syftet med anmälningsskyldigheten, nämligen att barn och unga som far illa
eller riskerar att fara illa blir uppmärksammade och får erforderlig hjälp. Det
förtjänar att framhållas att den anmälningsskyldighet som åvilar dem som
arbetar med barn och unga inte förutsätter att det är klarlagt att socialtjänsten
behöver ingripa, utan skyldigheten gäller om någon får kännedom om något
som kan innebära att ett ingripande är motiverat. Huruvida så faktiskt visar
sig vara fallet ankommer på socialtjänsten att avgöra. Detsamma gäller de
anmälningar som enligt socialtjänstlagen bör göras av var och en som får
kännedom om något som talar för att socialtjänstens insatser kan behövas.
Under året har det förekommit ett antal uppmärksammade fall som tydliggör
den svåra balansgången när det gäller att avgöra i vad mån de sociala
myndigheterna bör ingripa med tvångsåtgärder. I detta sammanhang kan
nämnas den motsättning som ibland uppstår mellan å ena sidan åliggandet för
myndigheterna att beakta barnperspektivet och, å den andra, de begränsade
möjligheter som finns att i en utredning höra ett underårigt barn utan vårdnadshavarens
samtycke. Denna motsättning blir särskilt påtaglig när det kanske
just är allvarliga brister i barnets hemmiljö som utgör det verkliga problemet
eller det t.o.m. finns misstanke om att vårdnadshavaren kan ha förgripit
sig på barnet. Vidare är det en grannlaga uppgift för socialtjänsten att
hantera de problem som kan uppstå när enskilda inte vill ta emot behövliga
insatser enligt socialtjänstlagen (2001:453), som ju bygger på frivillighet från
den enskildes sida, men förutsättningar för tvångsåtgärder enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, inte anses
föreligga. I denna gråzon mellan lagarna kan inte uteslutas att barn far illa.
Motsvarande problem kan givetvis uppstå i gränslandet mellan socialtjänstlagen
och andra tvångslagar än LVU, t.ex. lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, LVM, och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Frågor som rör yttrandefrihet, offentlighet och sekretess är ständigt aktuella
i JO:s tillsynsverksamhet. Klagomål som rör brister i tillämpningen av de
bestämmelser som gäller offentlighetsprincipen är särskilt vanligt förekommande.
Oftast handlar det om att myndigheter underlåter att fatta överklagbara
beslut när en framställning om utlämnande av allmänna handlingar avslås.
Det kan också röra sig om dröjsmål med att handlägga framställningen vilket
leder till att det särskilda skyndsamhetskrav som gäller i dessa fall inte iakttas.
Däremot är det mera ovanligt att en myndighet, sedan en domstol efter
överklagande av ett avslagsbeslut har bifallit klagandens begäran, ändå underlåter
att verkställa utlämnandet. För några år sedan förekom ett fall som gällde
att en biskop inte hade efterkommit domstolens dom och dessutom förstört
2006/07:JO1
19