Vårdprogram för prostatacancer - Regionalt cancercentrum syd

10. Diagnostik
Vårdprogram för prostatacancer, 2008
Diagnostik ska alltid anpassas till patientens ålder och allmäntillstånd samt till den behandling
som kan bli aktuell. Hos en åldrad man utan symptom, där omedelbar behandling inte är
aktuell, kan man överväga att i samråd med patienten avstå från histologisk verifikation.
Beslutet måste då dokumenteras i journalen.
Indikationer för basal utredning. Kliniska symtom och undersökningsfynd som skulle
kunna bero på prostatacancer ska föranleda palpation av prostatakörteln och analys av PSA.
Bland symtom och fynd kan särskilt framhållas:
• Palpatorisk misstanke på prostatacancer
• Progredierande skelettsmärtor
• Skelettmetastaser utan känd primärtumör
• Allmänna cancersymtom som trötthet, aptitlöshet, etc
• Makroskopisk hematuri (ska alltid föranleda remiss till urolog)
• Hematospermi (ska även utredas för infektion)
När det gäller ospecifika vattenkastningsbesvär (LUTS) är indikation för
prostatacancerutredning mer kontroversiell. Vid lätta till måttliga vattenkastningsbesvär som
utvecklats under mer än två år är risken för prostatacancer vid PSA 4–10 µg/l inte högre än
för män utan sådana besvär med motsvarande PSA-värden [1, 2]. I detta vårdprogram
rekommenderas prostatapalpation och analys av s-kreatinin för samtliga män som söker för
vattenkastningsbesvär och i följande grupper även analys av PSA:
• Vid vattenkastningsbesvär som ökat påtagligt under de senaste två åren
• Före behandling av benign prostatahyperplasi
Vid lätta vattenkastningsbesvär, för vilka behandling inte anses indicerad, kan PSA-test
övervägas om kurativt syftande behandling av en eventuellt diagnostiserad prostatacancer
skulle kunna bli aktuell. I praktiken innebär detta män med mer än tio års förväntad
kvarvarande livslängd. I dessa fall bör patienten erbjudas samma information som inför
hälsokontroll med PSA (se detta avsnitt).
Anamnes: Förutom allmän anamnes ska specifikt frågas efter symtom från nedre urinvägar
och skelett, samt om hereditet för prostatacancer.
Blodprover: S-PSA (vid 3–10 µg/l även kvoten fritt till totalt PSA, f/tPSA, se nedan), Bhemoglobin,
s-kreatinin (eller s-cystatin C) och s-ALP.
Prostatapalpation: Bör utföras på alla män med symtom från nedre urinvägar, inklusive
hematuri. Vid palpationen ska man bilda sig en uppfattning om prostatas storlek, om tumörförändringar
föreligger, om dessa palperas på djupet eller medför att prostatas form blir
asymmetrisk, om eventuella tumörförändringar engagerar vesicula seminalis och om prostata
är välavgränsbar mot omgivningen. Lokal tumörkategori enligt TNM ska anges med ledning
av palpationsfyndet.
Före behandling ska diagnosen verifieras histologiskt (mellannålsbiospi, TURP). I vissa fall
då kurativt syftande behandling inte är aktuell är cytologisk diagnostik enligt Franzén ett
alternativ.
Det pågår intensiv forskning för att få fram nya markörer för prostatacancer i olika kroppsvätskor.
Nyligen har ett urinprov för analys av genuttryck lanserats. Vare sig för detta eller för
andra kompletterande analyser finns för närvarande tillräcklig kunskap för att rekommendera
dem i kliniskt bruk utanför forskningsprojekt.
18