Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

Tillvaron i ett ingenmansland
84
”Första kvällen somnade jag alltså i
sanden många hundra mil från bebodda
trakter. Jag var långt mer ensam och
övergiven än en skeppsbruten på en
flotte mitt ute i Atlanten.”
Antoine de Saint-Exupéry
Nedan beskrivs tillvaron i ett ingenmansland. Förfarandet, vad gäller generering av detta
universella tema, är detsamma som för Utanförskapets tillvaro och Gemenskapens tillvaro.
Tillvaron i ingenmanslandet markerar den tillvaro som utgör figur 4:s mittfält vilket kan
beskrivas gränsa både till Utanförskapets tillvaro som till Gemenskapens tillvaro. 75
De anhöriga tvingas många gånger ensamma inse och möta det som obevekligt hotar dem.
När livets tråd brister hamnar de anhöriga i en djup uppgivenhet, närmast en sorgeprocess,
ensam utanför livet självt - trots närvaron av andra. Deras tillvaro karaktäriseras av ett totalt
mörker. Det känns svårt för de anhöriga när deras närstående lever i sin egen värld, en värld
dit de själva inte kan nå. Men värst syns det vara att tvingas stå på sidan om och ”…se en
människa bli sämre hela tiden” och inget kunna göra eller att inte kunna trösta när ingen tröst
finns att ge: 76
”Det som var värst i början var att hon själv hade insikten om att hon höll på att bli sjuk och försöka trösta utan
att ha någon tröst att ge…Det var det svåraste att hon själv var medveten om vad det handlade om. Hon grät
många gånger och tyckte att varför skulle just hon drabbas av det här. Att kunna se att man skulle ha ett sånt
minne av sin mor. Att allt det som har varit på nåt sätt bara försvinner. Att man bara kommer att minnas det
tråkiga och det svåra som hon har framför sig och som vi alla ska gå igenom då”.
Att vara den som står vid sidan om livet i den mardröm som tar form ur de anhörigas
berättelser kan karaktäriseras som att besöka ett ingenmansland i det egna livets sfär och
bilden av ett ingenmansland, tar form. Här finns skuggor av det liv man drömt om, men som
inte blev. Här finns saknaden av en livskamrat, en samtalspartner, en älskad som alltid stått
vid ens sida och som delat de intressen man haft. Här finns saknaden av den person som
älskat en - fast man fortfarande har varandra har man det ändå inte. Många lever ofrivilligt
åtskilda eller lever i den saknad som kvarstår efter den förälder man haft, då de, fastän de
ändå lever, inte längre känner igen en eller minns en. Man blir ensam kvar, ingen att dela
minnen med av det som en gång var och vem man är och livet ekar tomt från den absoluta
ensamhetens väggar. De känner sig förtvivlade, förskjutna och övergivna; ensamt en-samma.
De söker därför stöd och tröst för att få lindring i sitt lidande. En del kämpar vidare, andra
orkar inte utan är totalt uppgivna.
De anhöriga tar på olika sätt farväl av det liv som varit. Därmed kan de anhörigas situation,
karaktäriseras som en oändlig sorgeprocess både över den närstående de förlorat och över sitt
eget liv. Tydligast framträder detta som de övergivnas gråt; hos de män som känner sig
75 Se sidan 68.
76 Citatet nedan härrör från en anhörig i grupp 2.