Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

Trots vad som framkommit under samtalet om t.o.m. den svåra balansgång som varit och den
känsla av ”utbrändhet” 14 hon lyfter fram, så kan hon tycka synd om sin bror som inte haft
möjlighet att uppleva samma erfarenhet.
”...får den här erfarenheten som jag har. När vi pratar så är vi på helt olika plan och det är ju p.g.a. att han inte
har gått igenom och fått den erfarenheten som jag har. Han har säkert fått andra saker som jag inte har men jag
kan tycka att jag unnar honom att få lära sig det också.”
Från meningen: ”Jag känner väl liksom att det finns mycket som jag är nyfiken på framåt och
som jag ska ta itu med nu när jag får mera tid för annat”, återreflekteras på nytt hennes
livskraft.
Den anhöriga anser sig ha ”totalt förändrats som människa” genom de erfarenheter hon
gjort:
”Om jag tänker tillbaka från det att jag själv gick i skolan så var jag en tyst liten mus som satt i ett hörn och
varken hördes eller syntes. Från det har jag nog förändrats oerhört mycket. Idag kan jag mycket väl ställa mig
upp och ifrågasätta saker på ett helt annat sätt än vad jag skulle ha gjort för flera år sen och det är nog just genom
allt det här. Att man mera reagerar på det som känns fel, att säga ifrån. Förr kunde jag tycka inom familjen men
inte ut så här. Det hade jag aldrig gjort då, men det skulle jag kunna göra idag. Det är ju så att allting har nåt gott
med sig. Det tunga och det jobbiga ger väldigt mycket också.”
Från de senaste citaten sammantaget framstår vad erfarenheten lärt henne som väsentligt för
den förändring som skett.
Ur texten nedanför framträder såväl skuld- som skamkänslor. Att orka vara snäll har inte
varit lätt när ”föresatsen att vara snäll och trevlig med pappa” förbyttes till moment av ilska
och påföljande skam- och skuldkänslor.
”...då det här kom över mig, oron som yttrade sig så här. Det vill man inte behöva uppleva – att vara hård på så
vis. Jag vet aldrig att jag tog till handgripligheter – det sitter nog väldigt långt inne – men arg blev jag och sen
skämdes jag naturligtvis eftersom jag egentligen hade ett barn framför mig.”
Uttrycket ”nog” i beskrivningen formar trots allt en fråga som aldrig ställdes, framför allt mot
bakgrund av nedanstående:
”Han förstod ju inte heller längre så han mådde inte bra av situationen. 15 Det gick ju inte att ordna – han bodde
där han bodde och dom kunde inte lösa det åt mig – utan vi måste klara av det och jag var tvungen att orka och
det var den frustrationen som var runt det här som gjorde att man blev arg då. Det är det som jag kan känna idag
- att det blev som det blev men inget som jag är stolt över.”
Denna frånvaro av stolthet över vad man förorsakat torde även det väcka såväl skuld som
skam, vilket även kan uttryckas som att bära bördor av skuld; skuldbördan är stor. Dessa
känslor parat med det annorlunda sorgearbete över förlusten av sin far - som tar form syns
så svår att hon inte ens vågar tänka tanken eller känna känslan fullt ut:
”Det är ju svårt för en själv så man kan ju föreställa sig hur det känns för dom. Ibland vågar man inte ens tänka
tanken om hur det ska kännas.”
14 Ett uttryck författaren själv tar avstånd från men som används här eftersom uttrycket är den anhörigas beskrivning.
15 Den anhöriga föregår den meningen med ”Jag fick bli mamma till min pappa”, min kommentar.
193