Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

med meningen ”Upplevelse av skuld kan undvikas då plikten att utföra en åtgärd ses som
någon annans åliggande”, varför vårdarens ansvar blir att bära de anhörigas bördor när de
själva inte längre kan, vill eller förmår. 86 Mot ovanstående blir det av avgörande betydelse för
vårdare att axla både den inre som yttre plikt vi åläggs i medvetenhet om att inte inskränka på
de anhörigas rätt att axla det livets ansvar som inryms i människans ämbete. 87 Att som vårdare
eller handläggare kunna visa de anhöriga förtroende att vårda istället för att frånta dem det
ansvar de haft, vill ha och själva anser sig kunna ta. 88 Eller tvärtom då dessa ifrågasätter den
anhöriges vilja att vårda sin närstående när de anhöriga känner att de egentligen inte längre
kan eller förmår. En väl fungerande vård och känslan av att den närstående har ett värdigt
boende kan däremot lätta de anhörigas dåliga samvete. Om man, likt Buber, ser samvetet som
skuldkänslans djupaste röst krävs den vårdhandling som förmår att skapa den atmosfär av tillit
där de anhöriga kan, får och vill berätta om sina skuldkänslor. 89 Därmed kan de få möjlighet
att röra sig från görandets till vardandets nivå.
Ur de anhörigas utsagor kan vi se konsekvenser av när vårdare inte tar sitt ansvar till skillnad
mot när de gör det i betydelse att vårda; att finnas till, lyssna på och bekräfta de anhörigas
situation. När vårdare tar sitt ansvar blir det möjligt att få dela ansvaret för den närståendes
vård med de anhöriga när det blir för tungt - om det sker utifrån de anhörigas villkor och
förutsättningar, annars blir som synes verkan motsatt. Om vi kan förstå vad det för de
anhöriga innebär att inte kunna sköta sina närstående i den utsträckning man skulle vilja p.g.a.
egen familj, arbete eller eget företag, så blir det även förståeligt hur skört de anhörigas liv kan
vara. Andra anhöriga varken kan, vill eller förmår bry sig. Att försöka förstå hur det kommer
sig att vissa varken kan, vill eller förmår istället för att fördöma, blir i sig en utmaning för
vårdaren.
Utifrån att begreppet värdighet har relationer till både ämbete, aktning och stolthet kan man
anta att det inte är helt lätt att vara anhörig och människa och bibehålla sin värdighet som
människa, varför den innebörd som anhöriga tillskriver god vård - som vårdares närvaro, blir
än mer begriplig i relief mot ovanstående. I detta sammanhang blir, mot bakgrund av
människans absoluta värde som människa, vårdarens ansvar för den anhöriga att även tillåta
dem att leva – trots att de har en närstående som drabbats av demens -, stället för att belasta
dem både avseende deras fysiska börda och deras upplevelse av skam och skuld. Denna
balansgång kompliceras av att vårdare inte heller får frånta de anhöriga deras ansvar; det
ansvar vi som människor har för varandra, vilket ”...i sin djupaste mening är knutet till hennes
existens, till varat och till Gud”. 90 Inte att förglömma de anhörigas rätt att i frihetens namn
avsäga sig eller överföra ansvaret. Det senare torde då underlättas genom att de ser att deras
närstående är i goda händer.
86 Edlund, 2002 s. 88.
87 Edlund (2002) refererar till Kirkegaard, som skiljer på de plikter som åligger en människa, som en inre och yttre plikt; bestämd som ett
åliggande som människa eller bestämd av ytrre omständigheter.
88 Det var smärtsamt att se den makes öppna sårbarhet, vars hustrus son ur ett tidigare äktenskap, flyttade makan till ett annat boende än det
boende hon hittills hade vistats på - mot makens uttryckliga vilja. Dessutom hade sonen tidigare tillsammans med handläggaren beslutat att
modern krävde en annan vård än den maken förmådde ge varför hon flyttades in på ett särskilt boende. Mot bakgrund av de resultat som
påtalar värdet att som anhörig få erkänsla för sin vårdinsats som värdefull framstår makens sårbarhet som förståelig. Även om maken inte
förmått vårda sin hustru som de professionella kan borde han som person ses som värdefull.
89 Jfr. Buber, 1989, Söderlund, 1998.
90 Edlund, 2002 s 54.
127