Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

I denna studie blir detta möjligt för de anhöriga när de möter vårdare, som med sin caritativa
närvarohållning svarar-an på de anhörigas berättelse. Detta utgör i sig den vårdetiska
grunden. 137 Detta ansvarets ontologiska motiv utgör vårdandets ethos. Att våga se lidandets
ansikte och ta beslutet att göra gott innebär att vårda utgående från ett personligt moraliskt
ansvar. Ansvar är den kärlek som visar sig i vårdares mod att närvara och bekräfta de
anhöriga i deras lidande. 138 De anhöriga som berättar om den naturliga eller den
professionella vårdarens närvaro, som sant närvarande, beskriver den jag-du relation som
utmärker densamma. Där blir de anhöriga bekräftade i sin sårbarhet. Deras existentiella
utsatthet tas på allvar. När de anhöriga möter denna osjälviska kärleksgärning som bär
ansningens, lekandets och lärandets kännetecken är den caritativa hållningen verksam. 139 De
möter då omtanke, omsorg och förståelse, vilket väcker deras hopp om och tillit till en vård
som är vårdande. När de anhöriga känner förtroende för vården tillåter de sig att uttrycka sin
oro och vanmakt, sina idéer, tankar och impulser. Därmed kan deras lidande lindras. 140 Att
våga vara helt och fullt närvarande utgör den etiska hållning som kännetecknar vårdandets
estetik. 141
Ovanstående appellerar till vårdares identitet, såsom utövare av vårdvetenskaplig kunskap;
som bärare av vårdvetenskaplig kompetens och ethos, som en internaliserad kunskap som
värdegrund. 142 En vårdvetenskapens utövare ser och bekräftar de anhöriga utgående från deras
erfarenheter, varför utbildning av vårdare medför didaktiska ställningstaganden utgående från
en etisk dimension. 143 Det är först när anhöriga tillägnas denna kunskap, d.v.s. när vårdandet
får mening av vårdande ur de anhörigas perspektiv, som vårdvetenskapen kan legitimera sin
existens. Och inte som när anhörigas värdighet kränks då vården utgör det hot mot deras
integritet som kommer till synes i uttalanden om uppgifter om de närståendes hälsa och
person inför andra än dem som berörs. Eller att fara med osanning om vad som hänt dem och
deras närstående, vilket förmedlar en uppgivenhet hos de anhöriga.
Ett sätt skulle vara att förverkliga människovärdesprincipen om varje människas absoluta
värde, lika och obetingat med rätt till liv i vården, genom att se de dementa utifrån vad de är
och inte vad de gör, men även att se deras och de anhörigas situation som olik i dess likhet. 144
Förmågan att möta både de anhöriga och de närstående som de personer de är eller har varit
137 Barbosa da Silva, 1983, Barbosa da Silva & Persson 1991, Eriksson, red. & Barbosa da Silva, red. 1991, Eriksson, 1990.
138 Wallinvirta (2001) beskriver ansvar som kärlek utgående från en meta-analys av 25 vårdvetenskapliga artiklar. Ansvaret uttrycks genom
mod och bekräftelse; att se den andra. Att vilja och göra gott; ansvarets ontologiska motiv förbinder Wallinvirta med vårdandets ethos.
Ansvar som kärlek är att sv ara an på människans begär och visar sig i kärlek och omsorg om henne. Jfr. Barbosa da Silva, 1983, Barbosa da
Silva & Persson 1991, Eriksson, red. & Barbosa da Silva, red. 1991, Eriksson, 1990.
139 Eriksson, 1990, Eriksson, red. & Barbosa da Silva, red. 1991.
140 Jfr. Eriksson, 1990, 1993, 1994, Wiklund, 2000, Öhlen, 2001.
141 Jfr. Nåden, 1998, Eriksson et al. 2001, Fredriksson, 2003.
142 Jfr. Malmsten, 1999, Tolonen, 1995. Malmsten lyfter bl.a. fram tröst som medel för att bevara den mänskliga värdigheten. Tolonen, i sin
tur, beskriver i sin idéhistoriska studie (omfattande åren 1908-1965) hur etik och etikett, vilken bär den hjälpande och tjänande hållningens
kännetecken, såsom detta framträder i sjuksköterskors yrkestidskrift Epione.
143 Jfr. SoS-rapport, 1997, von Post, 1999.
144 Jfr. FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och Snellmans (2001) diskussion i relation till Quinton, 1958 (”Two Conceptions of
Personality”). Även om den närstående förändras som person, kvarstår denna/denne som den hon/han en gång varit och fortfarande är för de
anhöriga när de möter den närståendes ansikte, vilket bl.a. kommer till uttryck i den unga kvinnans uttalande om ”...man har ju en pappa där
och så är han plötsligt en annan person.” Det skulle kunna innebära att de närstående så länge som möjligt får förbli den person de varit,
vilket torde vara möjligt om man tillämpar ett icke statiskt personbegrepp. (Jfr. människor som genomgår vävnadstransplantat eller genomför
organbyten.) Det gör det möjligt att inse att människor är vad de är, trots fysiska eller psykiska förändringar.
149