Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

samhörighet och gemenskap, och det lidande som kränker deras värdighet och sargar dem
som människor lindras. Vårdares ockupation av ingenmanslandet kan göra det möjligt för de
anhöriga att få möta vårdande i betydelse av att någon vågar se och bekräfta deras lidande,
dela deras ansvar, deras bördor och deras utanförskap samt ge dem det utrymme och den tid
som behövs för att skapa mening i och med lidande. Vård innebär att ge de anhöriga tid och
utrymme att sörja, att ta farväl av det liv som varit och av det liv som inte blev som man
drömt om, tills de orkar gå vidare. Det innebär att, istället för att överge de anhöriga dela
deras tillvaro så de kan känna sig delaktiga av och i den gemenskap som formas av människor
tillsammans. Det innebär också att tillåta de anhöriga leva här och nu, att förmå inge dem
hopp om att även inför den hotande framtid som ständigt föresvävar dem kan det finnas
oanade möjligheter.
Frågeställningen: Hur påverkar de anhörigas situation deras egen hälsa? som avser att
beskriva de anhörigas upplevelse av hälsa utifrån deras erfarenheter av vård besvaras med: De
anhöriga lider eller så lindras lidande, beroende av vårdarens närvaro eller från-varo.
Utgående från detta svar och från nedanstående text besvaras även frågeställningen: Lider de
anhöriga och vilka aspekter av lidanden kan i så fall identifieras?
I fallstudien syns att den anhöriga lider när hon ensam, totalt utmattad och utelämnad med sin
skuld och skam, beroende av andras oförståelse och omedvetenhet, tvingad att leva i en
skräckfylld, och för henne tung och ohållbar situation – som i en mardröm med ständig
beredskap. Andra lider också när deras eller de närståendes värdighet kränks, när de anhöriga
erfar skam och skuld eller när de tvingas vara i en kaotisk tillvaro. Lidandets kamp uttrycks i
deras kamp för harmoni och efter gemenskap istället för en tillvaro dominerad av
utanförskapets känslor av ensamhet, olust och illabefinnande. De lider när de totalt utmattade
upplever sig övergiven av alla människor, livet och Gud, ensam kvar med saknaden efter sin
närstående och det liv som varit - men även efter det som kunde blivit, utestängd från den
närstående okända värld. När de inte tillåts delta i och dela gemenskapens tillvaro med andra
och de därför tvingas leva i en ensamhetens utanförskap, lider de. Utan den solidaritet som
kännetecknar gemenskapens tillvaro tvingas de leva ensamma, djupt nedsjunkna i en oändlig
sorgeprocess, ledsna och otrygga.
Hälsa för fallstudiens anhöriga innebär att få utrymme att vila ut i sitt lidande och tid att sörja
för att kunna försonas med sin situation, och därmed finna den harmoni som gör det möjligt
för henne att orka återerövra sitt liv. För andra innebär det att inte tvingas vara i ett
ensamhetens utanförskap utan att bjudas in att delta i, och dela den gemenskap som förmår
förmedla känslor av välbefinnande och lust. Hälsa innebär också att nå lindring i sitt lidande
så att de anhöriga förmår samla den kraft som krävs för att återerövra livet och åter få
förnimma känslor av samhörighet. När de kan få uppleva välbefinnande lindras deras lidande;
när de bekräftas, tröstas och helas i gemenskapens tillvaro, och när de får uppleva den
delaktighet som medför harmoni, känsla av livskraft och samhörighet med sin närstående och
med vårdare, som människor; alla av lika värde bevaras deras värdighet.
Denna studien söker också kunskap om hur ansa, leka och lära och dess betydelse i relation
till vård beskrivs av anhöriga i en för dem specifik kontext. Den abduktiva tes som formats är
att när vårdandets kärleksgärningar kan identifieras i de anhörigas utsagor utgör det den
hälsoresurs som ger de anhöriga kraft och mod att leva – även i stunder av sjukdom och
lidande.
111