Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

113
”Den djupaste känslan av ensamhet är
kanske den att inte bli sedd av någon.”
Katie Eriksson
KAPITEL 7. TERRA CARITATIS – I EN ATMOSFÄR AV GEMENSKAP
Nedan presenteras den teoretiska modell som förmår förändra förståelsen för de anhörigas
tillvaro. Den utgår från den empiriska modellens universella temata men har utvecklats i
relation till en ontologisk hälsomodell. 1 Detta sker i syfte att fördjupa förståelsen för de
anhörigas tillvaro och för deras erfarenheter av vård. De anhörigas erfarenheter av vård kan
därefter beskrivas som att endera har de lidit eller så har deras lidande lindrats. I relation till
Erikssons vårdteori blir det förståeligt att de anhörigas lidande lindras när de bekräftas, tröstas
och helas. Det är i gemenskapens tillvaro de erfar hälsans vara.
De anhöriga kan metaforiskt beskrivas som drabbade av en orkan. Liksom en tropisk orkan
utgör naturens kraftigaste väderfenomen - en del orkaner knäcker träd, andra beskrivs som
mördare då jordens snabbaste vind lämnar slagfält efter sig - utgör de anhörigas situation
livets kraftigaste omvälvning i deras möte med den förintelse som drabbar deras närstående
redan som levande. 2 Den existentiella orkanen förändrar deras liv katastrofalt. Det slits upp
med rötterna, trasas sönder - oåterkalleligt. Allt blir kaotiskt. Ett tillstånd av mörker och
tomhet råder och livet blir aldrig mer detsamma. Det som fanns, finns inte längre och framåt
ser man inget hopp. En del av de anhöriga resignerar. Andra förmår uppbära den livskraft som
krävs för att rida ut stormen och överlever. Avgörande synes vara om de anhöriga bekräftas i
sitt lidande eller inte. Vård för de anhöriga innebär att någon med sin närvaro delar deras
ansvar, deras bördor och deras utanförskap.
De anhörigas erfarenheter kan förstås i relation till vårdvetenskap endera som ett utanförskap
där känsla av illabefinnande och skam, verklig och upplevd ohälsa råder, eller som delaktighet
i en gemenskap där lidandet lindras. I de anhörigas utsagor återfinns det meningssammanhang
som utmärker den motbild till utanförskapets tillvaro som skisserats. Den utgörs av
gemenskapens känsla av samhörighet, välbefinnande och värdighet, verklig och upplevd
hälsa, vilket sammantaget illustreras som ett fyrfältskors i figur 5. När det finns nödvändiga
förutsättningar som t.ex. goda resurser, god vilja, kompetens och förmåga samt kontinuitet i
vården beskrivs vården som motsatsen till den om dessa fattas. Det som format gemenskapens
tillvaro är också begäret efter ömhet och gemenskap i det outtalade. Andras närvaro i det som
känns allra svårast ser ut att vara avgörande för om de anhöriga känner gemenskap med sin
närstående och om de känner delaktighet i den vårdgemenskap som omger deras närstående,
oavsett om det berör dem som är dementa eller svårt sjuka på annat sätt. Även via andra
människor, endera via vårdarna eller via de närståendes medpatienter får de anhöriga ett
indirekt tillträde till en gemenskap med sina närstående. Medan utanförskap och frustration
ytterst kan leda till ett hat som vänds mot dem som sårar dem, människa eller Gud. I det
ingenmansland som framträder återfinns däremot gränssituationer med absolut ensamhet. Här
1 Se figur 2 s. 40.
2 De orkaner vars styrka mäter F3 -F4 benämns mördare (orkaners styrka anges mellan F0 -F5).