Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

den anhörigas utsaga. 28 Vård får mening av god vård för den anhöriga när vårdare framträder
med sitt an-svar och sin när-varo; att svara an på en medmänniskas inbjudan att delta och att
dela dennes varande i mötet dem emellan. 29 Oavsett om det är naturliga eller professionella
vårdare; vänner eller vårdhemmets personal så framträder från texten betydelsen av att någon
delar den anhörigas börda och av att någon förstår. Vidare framstår behovet av vård och
omsorg utifrån den anhörigas behov och på hennes villkor, redan innan det gått så långt att
hon inte ens orkar vara snäll, än mindre vårda sin far på ett värdigt sätt. Hon upplever hopp
om en värdig vård för sin far och känner tillit i sitt möte med vårdare på vårdhemmet där
fadern ska bo, vilket gör att hon känner trygghet. När vårdare förmår, kan och vill svara an på
den anhörigas lidande framträder de tydligt med sin närvaro. Den anhöriga vittnar om vårdare
som förmår ge människor på vårdhemmet där hennes far vårdas ett humant liv, fyllt med
värdigt innehåll, och som orkar lyssna på henne och som lyckas ge henne stöd och värme,
vilket inger förtröstan, tillit och hopp. De finns där, bara för henne, när hon behöver, oavsett
om de konkret finns på plats eller mer abstrakt; som en förlängd livlina. I fallstudien framstår
vårdande när den anhöriga blir bekräftad i sin sorg över vad som hänt fadern, när denne
respekteras och bemöts som människa av lika värde, värdig att vårda. Den anhöriga tillåts
vara delaktig i en gemenskap som karaktäriseras av vårdares ansvar och närvaro. Hennes
djupa existentiella lidande förbyts till lindring av lidande. Hennes resignation ersätts med
glimtar av lycka och längtan efter livet och kraft nog för att återuppta det.
Det epistemologiska och teoretiska perspektivet gör det möjligt att i det abduktiva språnget
skapa det mönster som utgör den helhet där delarna blir förståeliga. Genom att ta avstamp i
Erikssons teoretiska grundantaganden kan den anhörigas situation beskrivas och förstås som
att om hon tillåts vara i en vårdande gemenskap orkar hon ta itu med lidandets kamp. 30 Det
blir även förståeligt att ingenmanslandet kan vara av värde för att få utrymme att vila ut i sitt
lidande och tid att sörja för att sedan orka kämpa för att återvinna livet. I ingenmanslandet
råder den frid som innefattar ”den andras förståelse och bekräftelse av den andra” och
lidandet kan därigenom lindras, men även en rörelse mot nya utmaningar, som att ta itu med
att leva sitt liv igen. 31 De abduktiva teser som tar form under slutledningsprocessen
presenteras nedan. Dessa utvidgar min förståelsehorisont och utgör därmed en resonansbotten
i den dialog jag senare för med övriga utsagor.
De abduktiva teserna
- Den anhöriga lider när hon ensam, totalt utmattad och utelämnad med sin skuld och skam,
beroende av andras oförståelse och omedvetenhet, tvingas att leva i en skräckfylld, och för
henne tung och ohållbar situation – som i en mardröm med ständig beredskap.
- Vårdande för den anhöriga innebär att någon med sin närvaro delar hennes ansvar och
hennes börda. Det innebär också att mötas av kärlek och omtanke om fadern och om sig själv.
28 Eriksson, 2000. Siktet skärper blicken i syfte att öppna nya perspektiv för förståelse. Vad betyder vård för de anhöriga när deras
närstående drabbats av demens? Vad frågan placerar föreliggande studie i den systematiska vårdvetenskapens grundforskning. När ges vård
innebörd av god vård för de anhöriga? är den fråga som riktas till den kliniska vårdvetenskapen vars motiv är att uppenbara djupare
meningssammanhnag i en given kontext.
29 Eriksson, 1979/1988, 1992c, 1995. I betydelse av att vårda är att dela. Man deltar, är med, känner med och lever med. Denna när-varo kan
vara helt konkret eller abstrakt i upplevelse och tanke ( Eriksson, 1987a, b, Fredriksson, 2003, Söderlund, 1993, 1998).
30 Erikssons vårdvetenskapliga grundantagande används i betydelsen inspirationskälla för att upptäcka den djupstruktur som kan ge ny
förståelse för den anhörigas situation när teori och empiri omtolkas i skenet av varandra.
31 Citatet är från Eriksson, 1987a s. 39. Jfr. Nåden & Eriksson, 2000, Lindström, 2000.
71