Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

man höra många, som har varit med om liknande, berätta. Detta gör att de känner sig tryggare,
anser de anhöriga. Andra åter söker gemenskap i kretsen av sina arbetskamrater och i en för
dem välkänd och hanterbar arbetssituation, eftersom man behöver ha annat att tänka på.
Arbetet känns då meningsfullt, något man behärskar och därför går till med glädje. I
gemenskapen finns trygghet. Där finns också glädje.
Ur de anhörigas utsagor framstår sammantaget behovet av att vidga sin tillvaro mot intressen
som står utanför den situation de befinner sig i p.g.a. den närståendes hälsohinder. Man
framhåller även betydelsen av den gemenskap de fortfarande delar med varandra och med
gemensamma vänner trots den närståendes insjuknande. De anhöriga berättar också att de
märker att de dementa också verkar ha behov av och själva skapar en gemenskap med andra
människor, även om den utformas annorlunda än vad som vanligtvis förekommer. Detta
uttrycks i följande: 86
”Ja, det som vi har uppfattat så har hon trivts väldigt bra, liksom avgränsat omgivningen. Men nu så har hon
tydligen behov av att vara med människor så hon går ut i dagrummet och lägger sig på den där soffan bland
alla…det var oväntat att hon gick ut och la sig bland alla som hon inte kände runtomkring. Det verkar ha växt det
där behovet att ha nån i närheten.”
I de anhörigas beskrivning framträder en bild av en något annorlunda formad gemenskap,
både för dem själva och för deras närstående. Även om man träffas så är ”det inte mer samma
gemenskap på nåt sätt”, framförallt därför att man inte längre kan diskutera med varandra som
man har gjort tidigare. Man känner sig, som anhörig, rådvill i sitt sätt att bemöta sin
närstående. Samtalen dem emellan påtalas bli såväl osammanhängande som
verklighetsfrånvända. Men via andra människor, endera via vårdarna eller via de närståendes
medpatienter får de anhöriga ett indirekt tillträde till en gemenskap med sina närstående. Ur
de situationer som beskrivs av de anhöriga, framstår hur de skapar en annorlunda gemenskap
och ett annat sätt att leva med sina närstående. De anhörigas hela livssituation påverkas, från
att det t.ex. var den närstående som förut var den som skött dem och/eller barnbarnen så är
situationen nu omvänd.
Man lever som anhörig både här och nu, men med framtiden ständigt närvarande, genom de
tankar som väcks när man påminns om hur det kan bli - även för en själv. De stunder som de
närstående kan skapa av gemenskap verkar därför framstå som viktiga för alla inblandade,
från en makes känsla av gemenskap med sin hustru när hon säger ”...att nog är det skönt att
man har egna som kan sköta om en…”, till att få dela sin makes sista tid i livet. Ensam känner
sig inte heller den änka som känner sin döde mans ande som att ”han finns med i
gemenskapen.” 87 De anhöriga som ger uttryck för att bli tröstade, av konkreta eller abstrakta
andra, verkar både trygga och starka. De kan beskrivas bli både accepterade av andra och
räddade tillbaka till livet utifrån att de delar de fler-sammas gemenskap. Känslan av
gemenskap ser sammanfattningsvis ut att förmedla en känsla av trygghet och glädje, vilket i
sig troligtvis innebär en mer harmonisk tillvaro för de anhöriga.
Harmoni
De anhöriga ger uttryck för harmoni när de säger sig känna ha möjlighet att påverka vården
för sina närstående, eller när de ser hur vården fungerar tillfredsställande för deras närstående
så att de trivs och mår bra. Det underlättar för de anhöriga att fortsätta med det liv de lever, i
86 Citatet är från en anhörig i grupp 2.
87 Den anhöriga i grupp 4.
89