Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

anhörigas utsagor. Erikssons och Wiklunds teoretiska resonemang förmår ge ett
förklaringsvärde till studies empiriska modell. 5 Resonemanget transformeras därför till den
empiriska modellens betydelsefält såsom de återges i figur 4, det steg då empirin teoriladdas.
Detta syftar till att förstå de existentiella villkor de anhörigas tillvaro vilar på vid deras
kontakt med vården. Det blir då även möjligt att beskriva de anhörigas upplevelser av lidande
och hälsa i termer av ohälso- och hälsopositioner. Utgående från hur de anhörigas
meningsskapande framstår ur textmaterialet i dess helhet blir det också möjligt att relatera den
empiriska modellens betydelsefält till lidandets och hälsans nivåer. Utifrån den teoretiska
modell som utvecklats ska det sammantaget bli möjligt att förstå de anhörigas tillvaro på ett
annat sätt än tidigare, likaså att förstå konsekvenser och den känslomässiga betydelsen av
den kamp de för.
De anhöriga som placeras i fält A, figur 5 beskrivs ha hälsa på en görandenivå, som upplevd
hälsa men även hälsa i betydelsen hälsa som varande. 6 Det senare gäller de anhöriga som
fortfarande strävar efter att uppnå harmoni. Detsamma gäller de anhöriga som placeras i fält
B, figur 5, eftersom de med sin livskraft strävar mot det goda, mot samhörighet och värdighet
med lust till livet som drivkraft. Det är även den livskraft som kan vara det avgörande för om
de anhöriga förmår vårda sin närstående om för övrigt viljan och kunskapen finns. För det
krävs dessutom erkänsla av andra för sitt arbete, lika värdigt som någon annans – kanske mer
värdefullt. 7 Först i den atmosfär av gemenskap som på en ontologisk nivå kan beskrivas vara
vårdande blir det möjligt att leka och lära utgående från en känsla av samförstånd, vilket i
figuren beskrivs som hälsans och hoppets vara i betydelse av hel, en värld där drömmar,
förhoppningar och framtidstro präglar tillvaron. 8 Det är skeendet i medvärlden, här i
vårdgemenskapen, som formar det aktuella varat när vårdare delar de anhörigas upplevelse. 9
Hälsans vara bär hoppets vara, såsom något essentiellt i livet. Kvar finns en önskan och en
vilja förenad med kraft och mod att förverkliga sin potential. 10 Dess antites är icke-varat. 11
Även om de anhöriga skaffar sig ökad kunskap om demens så kvarstår deras oro och ångest
och även om de anhöriga objektivt sett har hälsa så kan de inte nå eller försonas med sin
situation och inte heller nå helhet på en djupare integrationsnivå, den mänskliga potentialen
välbefinnande om de inte får känna gemenskap. 12 Det är först i det sammanhang då de
anhöriga erfar en känsla av gemenskap och en hälsans meningssammanhang, som ger
vårdandet evidens. Då berörs vårdandets potential att tillgodose de anhörigas behov, problem
och begär efter harmoni, livskraft och samhörighet vilket återfinns inom den teoretiska
modellens fält A och B i figur 5. Det sanningslikas evidens framstår när vårdare förmår lindra
anhörigas lidande och de tillåts dela en atmosfär av gemenskap med vårdare och den
närstående, och när de anhöriga vittnar om hur de återupprättat sin känsla av värdighet och
återvunnit ny livskraft. Därför beskrivs modellen som terra caritati, vilken karaktäriseras av
utgångspunkten i kontinuerna värdighet och lust och dess motpoler (Wiklund, 2000, figur 12 s. 171). Wiklunds figur är roterad medsols i 90
graders vinkel. Erikssons figur om lidandet som kamp (Eriksson, 1994, figur 2 s. 31), är spegelvänd och roterad motsols i 90 graders vinkel.
5 Eriksson, 1986, 1994, Wiklund 2002. Jfr. den hermeneutiska förklaringens anspråk, se Söderlund, 1998, Ödman, 1996b, 1997b.
6 Jfr. Lindström, 1987, figur 8 s. 63. På görande-nivån infinner sig ohälsa som ohälsoproblem, vilka försöker lösas och åtgärdas på olika sätt
för att nå sundhet, utgående från det normativa. Ohälsa visar sig på varande- nivå som det relativa, d.v.s. behov som måste tillfredsställas för
att nå välbefinnande.
7 Jfr. Attimäki et al.
8 Jfr. Fredriksson, 2003, Lindholm, 1998, 2000.
9 Jfr. Lindström, 1987.
10 Jfr. Råholm, 2003.
11 Jfr. Lindström, 1987.
12 Jfr. Eriksson, 1986/1989, Eriksson et al. 1995, 2001.
115