Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

tillåtas att vara i en fristad. 4 Om detta möte inte sker tvingas de leva i ett utanförskap
karaktäriserat av kaos, uppgivenhet och främlingskap istället för att få känna gemenskapens
harmoni, livskraft och samhörighet. Mitt inne i livet ekar tystnaden från ensamhetens väggar
eller så vibrerar harmonin i en gemenskapens atmosfär. De anhörigas upplevelser kan
karaktäriseras som att drabbas av en existentiell orkan. Deras situation är en lika traumatisk
händelse som om en orkan drabbat dem - efteråt blir livet aldrig mer detsamma. Kan
metaforen ge idéer hur vårdare kan handla för att befrämja anhörigas hälsa? Hoppet står då till
den återuppbyggnad som oftast tar vid efter förödelsens kaos. I denna studie gestaltas
återuppbyggnaden som den kamp de anhöriga för tillsammans med vårdare för att åter erövra
livet. 5 Som avgörande för människor att nå hälsans och hoppets vara- och vardandenivåer ses
närvaron av mänskliga relationer vara, varför ett mänskligt återuppbyggnadsarbete ter sig
något annorlunda än ett materiellt. 6 Om hoppet förs till en ontologisk nivå innebär detta, att
vårdare genom att skapa en tillitsfull relation till de anhöriga kan lindra deras existentiella
lidande och väcka de anhörigas hopp. Om man dessutom tillskriver hoppet en teleologisk
mening av hälsa, som en förtröstan i och till livet, blir det i en atmosfär av gemenskap möjligt
att nå hälsans varande. Det är när vårdandets kärleksgärningar kan identifieras i de anhörigas
utsagor de får mod att leva och kraft att vara människa, varför även utformandet av en
anhörigs vårdplan torde kunna tillskrivas en vårdares professionalitet när den anhöriga själv
inte kan, vill eller förmår mer. 7
Hur visar sig då det sanna, det goda och det sköna i denna studie? Det är av avgörande
betydelse för de anhöriga att få möta vårdare som genom ansning, lekande och lärande i en
anda av tro, hopp, kärlek och barmhärtighet kan, vill och förmår svara an på och med sin
närvaro dela deras lidande. Dessa möten sker om vårdare kan skapa det utrymme som krävs
för de anhöriga att få vila ut och ge dem den tid de behöver för att skapa mening i och med sitt
lidande. 8 Först då vidrörs de anhörigas inre hälsopotential och de kan anses ha, vara och varda
hälsa i betydelse av att nå försoning med livet, och med de livsvillkor de lever under på grund
av - eller tack vare att - deras närstående drabbats av demens. 9
Att förstå de anhörigas behov av vila, begär efter att leka och lära; pröva och reflektera över
sin situation för att kunna handskas med den tillvaro som karaktäriserar de anhörigas är en
kunskap som kan bedömas vara av värde för vårdvetenskapen. Att förstå de anhöriga i ett
ontologiskt sammanhang, deras behov av reflektion och begär efter liv kan beskrivas som ett
nödvändigt villkor för att kunna vårda i dess djupaste mening. 10 Då hoppets vardande; som en
förnimmelse av det möjliga, emanerar ur lidande, blir vårdarens kunskap, vilja och förmåga
att kunna ansa, leka och lära avgörande. 11 Därmed kan studien också anses motsvara det
anspråk på att beskriva när vård får mening av god vård för de anhöriga och hur de anhörigas
situation påverkar deras egen hälsa, som ställdes inledningsvis.
4 Jfr. Öhléns ”att vara i en fristad” ( 2001).
5 Detta kan jämföras med den återuppbyggnad av ett samhälle som sker efter en orkans framfart. Jfr. Rochester, Minnesota, USA. Rochester
drabbades på 1800-talet av en mördarorkan, som skövlade allt i sin väg. En återuppbyggnad skedde och nu står där bl.a. St. Mary´s hospital
och Assisi Height. Det senare är en avbild av Franciscus klostret Assisi i Italien (Söderlund, 1996).
6 Cavonius, 2002, Eriksson, 1979/1988, 1995, 2001, Eriksson et al. 2001, Herth, 1993, Irvin, 1997, Morse & Carter, 1996, Watson, 1979,
1985, 1988, 1993.
7 Fagerström, 1999, 2000.
8 Jfr. Fredriksson, 2003.
9 Jfr. Eriksson et al. 2001.
10 Råholm, 2003, Sivonen, 2000.
11 Lindholm, 1995.
132