Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

2. I den fenomenologiska fasen beskrivs vad som intuitivt syns i texten och generativa temata
formas, i vilka tolkningsobjektets horisont framträder.
3. Därefter formas de generativa temata till universella sådana i mötet med tolkarens horisont,
vilka förmår öppna tolkningsobjektets värld. Det blir då möjligt att förstå världen så som
människor tolkar och upplever den.
Universella temata uttrycker de förhoppningar, de motiv och de mål människor har. 16 Att
förstå de temata som genereras är att förstå både människorna och verkligheten så som den
upplevs av dem. Varje tolkning eller förståelse är en del av och beroende av helheten och vice
versa. Detta är den dialektiska pendling som kännetecknar den hermeneutiska cirkeln, spiralen
eller bågen. 17 En hermeneutiker måste kunna framställa situationen som en meningsfull helhet
- så här kan situationen ha erfarits av de anhöriga. Det ska i den meningen bli förståeligt vad
deras utsagor ytterst handlar om - i denna studie mer specificerat i relation till vård och de
anhörigas lidande och hälsa.
Att se
Den förklarande fasen syftar till att ta fram och strukturera fakta för att skapa det mönster som
kan ge överblick över texten. Denna fas fungerar därefter som en utgångspunkt för en
avslutande tolkningsfas. I förståelsefasen framträder de meningsbärande orden genom en
semantisk analys. 18 Dessa ord formas till sammanhållande temata, s.k. generativa temata,
vilka kan beskrivas utgöra de fragment som, tagna var för sig, är ganska svåra att överblicka
och förstå. I denna fas ser forskaren intuitivt vad som framträder ur texten genom den
modifierade form av beskrivande fenomenologisk analys, enligt Amedeo Giorgi, som
genomförs. 19 Genom den fenomenologiska metoden, epoché, blir det möjligt för forskaren att
sätta parentes om sina förutfattade meningar, sina teorier och sin förförståelse. I denna fas ser
forskaren intuitivt vad som framträder ur texten när denne med hjälp av den fenomenologiska
metod som kallas den eidetiska reduktionen (som utgår från upplevelsen av vad som står i
texten), inser fenomenets väsen. 20 Syftet är att undvika att förblindas av det perspektivistiska
seendet, av Gadamer uttryckt som fördomar, för att istället försöka uppenbara det fördolda –
det som framstår från texten, vilket utgör tolkningsobjektets horisont. 21
16 Jfr. Freire, 1972 och Söderlund, 1998.
17 Jfr. Frederich Ast, Gadamer och Paul Ricoeur (Palmer, 1969, Ricoeur, 1993, Ödman, 1979, 1996b).
18 Den semantiska analysen omfattar här enbart att tolka innebörden i orden eller i en mening. Jfr. Söderlund, 1998.
19 Giorgi, 1985, 1994, 1996, 1998. Jfr. Söderlund, 1998, 2003.
20 Giorgis empiriska-deskriptiva metod (1985) har drag av Husserls essentiella fenomenologi (Husserl, 1989). I analysen av data, främst i
form av konkreta beskrivningar av fenomen, urskiljer forskaren, genom ett antal analyssteg, s.k. meningsenheter. I Giorgis deskriptiva
fenomenologi beskrivs varje meningsenhet i texten utförligt av forskaren, vilket inte genomförs konsekvent i föreliggande studie. Slutligen
formas meningsenheterna till en övergripande, abstrakt och generell meningsstruktur som beskriver essensen av fenomenet såsom det visat
sig, vilket inte heller genomförs, eftersom kunskapsintresset skiljer, såtillvida att det inte ytterst är fenomenets väsen som är av intresse.
Intresset riktar sig främst mot vad fenomenet betyder för människor och hur det påverkar deras tillvaro, se Söderlund, 2003.
21 Jfr. Alvesson &Sköldberg, 1994.
50